Logga in

Logga in
Annons

Klicka här för väderprognos Gotland

Julmaten på Gotland

Ur boken: Mat och måltidsseder på Gotland
Mat och måltidsseder på Gotland

Av Kurt Genrup

På Gotland, liksom i andra svenska landskap, förbereddes julen tidigt genom en mångfald "obligatoriska" arbetsmoment, såsom slakt av julgris, bryggning av julöl, julbak och huggning av julved. Th Erlandsson har 1940 särskilt pekat på det faktum att det var kvinnorna som hade det mest arbetsamt under adventstiden: "de skulle ju baka och brygga, tvätta och mangla, stöpa ljus och spinna vante garn mm.

De skulle också tillverka en och annan julklapp till husfolket, ty att köpa en julklapp, det kom sällan i fråga. Men karlarna hade det gott. De företog sig inte några fler ordentliga dagsverken det året. Alldeles sysslolösa var de ju ändå inte. De skötte kreaturen, höggo ved och skottade snö".

Vedhuggningen kunde vara nog så arbetskrävande. "Julfloen" staplades invid dörren i stugan. Den skulle nå från golv till tak och den skulle räcka i fem veckor.

Männen hade också många tillfällen till traktering och avsmakning av dryckerna i samband med dessa förberedelser. Ett hade anknytning till "gräupacken", den gotländska julstocken som behandlats av flera forskare allt sedan Nils Lithberg 1907. Denna stockeld i liggespisen gick under flera namn. Under "jaulapakke" står följande i Gotländsk ordbok: "stock som med högtid lades i spisen, den grannarna hjelpte hvarandra med, slogo sen upp jultunnan; föres in julafton, räcker till nyårsafton. Julpakkens ände kastas i ladubåset eller uti lambagifti till lycka".

Under jaulstukk står i samma källa följande: "Till jaulstukk tog man den allra vresigaste och knaggigaste stock den man eljest ej lätt kunde klyfva. Jaulstukken infördes julafton i skymningen, då asturfar kom barhufvad och med pipan i munnen till grannen, hjelpte honom in hans jaulstukk. . . och fick så traktering och öl".

I andra beskrivningar omtalas att stocken skulle vara åtminstone till trettondedagen och att man tävlade om att få den längsta stången (oftast 5-7 alnar lång). Den kunde också bäras in under fiolmusik. Julstocken var en praktisk företeelse och höll värmen natten igenom. I äldre tider förekom den även på annat håll i vårt land och har varit vanlig i många länder på kontinenten. Mats Rehnberg har 1979 kallat julbordet "ett stort doftande fornminne". Överflöd i mat och dryck har alltid varit ett av julens kännetecken såväl på Gotland som annorstädes. Vid denna tid var förråden fyllda.

Från 1840-talets gotländska landsbygd heter det: "På julaftonsförmiddagen upptändes i den stora spisen i brygghuset ett jättebål och vid detsamma kokades så många sorters kött, som huset kunde åstadkomma, salt oxkött, salt skinka, färskt och salt fårkött, gås och grisstek, medwurst och annan köttkorf, för att sedan förtäras under helgen, då ingen mat fick lagas".


Genom denna tillagning fick man av de utfällda fettämnena en närande sod som biprodukt. Denna bildade sedan utgångspunkten för julaftonens middagsmål "Julafton fingo tjänarna intaga sin middagsmåltid tillsammans med familjen. Då fingo vi bl.a. 'duppä i gröitu"', skriver H Munthe 1948. Familjen samlades alltså med sina brödskivor kring den stora grytan. "Det förut omtalade grannbrödet (rågbröd på finare mjöl) kom nu till heders. Man tog en skiva därav eller flera (så många som man orkade) och doppade i det kokande fläskspadet. Man befanns snart vara flottig ända upp till bägge öronen", konstaterar H L Söderberg. Juldoppet kallades på Gotland under 1800-talet att "äta haidnu" det vill säga på hednavis, skriver Th Erlandsson och Gustaf Larsson talar 1959 om "den uråldriga seden" att äta "haidnu" på julaftonsmiddagen" och tycker det är märkligt att seden ännu förekommer i Norrlanda. "Att äta 'haidnu' skedde alltid i bryggstugan vid den öppna 'långspisen', där bakugnen mynnade ut och där den stora järngrytan hade sin plats".

Bruket kan mycket väl ha hedniska anor, men den gotländska benämningen är inget bevis för detta, då den blott avser att man åt utan bordsbön och dukade bord. Julaftonens middag var alltid tämligen enkel. I en äldre beskrivning från Kräklingbo omtalas en måltid bestående av kött, korv, kall potatis, 'myle' (det vill säga en variant av dopp i gryta) samt öl.

På Fårö spelade det kokta köttet inte samma roll utan det berättas att man istället stekte en tacka (jaulagålla) i ugnen. I stekfettet doppade man till julaftonens otendag grannbröd, varvid var och en fick en stekbit. På norra Gotland kunde även den gotländska varianten av pirog förekomma vid detta tillfälle. "I somliga hus framsattes nu på bordet den förut omtalade 'talku', den stora toppiga bullen, som var fylld med fläsk och kött. Det var en god och fet bulle. Den skars nu i skivor och envar fick sitt stycke", berättar Th Erlandsson. På aftonen var däremot bordet dukat.

I uppsatsen En julhögtid på östra Gotland i GA:s julnummer 1906 ges från Kräklingbotrakten en fyllig beskrivning av julaftonens festmåltid "i våra farföräldrars dar": "Julbordet står nu vid 6-tiden dukat. Det är bröd, limpa och smör, korf, nöt- och fårkött samt det stora grishufvudet, som var det enda fläsk som förtärdes under julen.

Först frambär husmodern den så kallade Steffensusten, hvilken bonden med den på bordet ständigt framlagda knifven 'byrar' och sedan är man färdig att sätta sig till bords. Efter många och långa bordsböner samt psalmsång börjas måltiden, men först skall husfadern äfven 'byra' julbrödet, hvilket sedan skall ligga till julen är slut" .

Efter ett par supar griper man sig nu verket an. Ingen inskränkning medges i välfägnaden och det omtalas bland annat att i Donnerska huset i Visby "löjden" på julaftonen själfva fingo skära av steken. . .

"När man fått sitt lystmäte på kött mm bäres äntligen julgröten in. Den var kokad på korngryn, ibland med tillsats af pommerans- och kardemummaskal eller peppar samt åts ur gemensamt fat med 'doppa' af öl försatt med sirap. Efter måltiden lästes åter en bordsbön, hvarefter en psalm afsjöngs, som väl inte alltid var af bästa slag, ty hvar och en sjöng vanligtvis efter egen melodi".

I allmogemiljön var rätterna inte särskilt många, men variationen var stor mellan hemmen. Th Erlandsson räknar upp följande alternativ: skinka med senap eller färsk gädda med pepparrot eller lutfisk med smör och peppar. Utmärkande för den gotländska julfisken var att den var mera omtyckt som färsk än som lutfisk (se ordet "jaulfisk" i Gotländsk ordbok). Efter någon av dessa rätter bjöds gryngröt med sirap på. Från prästgårdsmiljö omtalas att måltiden kunde kompletteras med högpösande smörtårtor.

I Gotländsk ordbok förklaras doppare-dag för julafton med att man då till middag doppar mylä (mölja) och ej äter annan mat. Istället för julklappar kunde man i äldre tid på Gotland utdela "julgrisar", det vill säga bakverk, ofta två per person - en bakad på vetemjöl och en på rågmjöl.

En av julklapparnas föregångare är alltså tjänarnas julkost och familjemedlemmarnas julhög. Från 1800-talets Hörsne beskrivs den på följande vis: "På det långa bordet syntes en smal duk och där lågo julhögar med ett 'tvebak' under och ett blankt Stenkyrkeäpple i toppen. Där fanns även essformade saffranskusar". Från annat håll omtalas att även ett talgljus och en blodkorv, sparad från oktoberslakten, ingick i detta sammanhang. Tiden efter jul och fram till Knut var julkalasens tid, då man gick "gardgangs". Festerna kunde vara storslagna, men man hade också ofta roligt utan alltför dignande bord. Det kunde bjudas smör, limpa, supar, munkar med lingon och mellan lekarna delade man ut nötter och äpplen.



- - -

Boken "Mat och måltidsseder på Gotland" kan ännu finnas
tillgänglig hos gotländska bokhandlare eller antikvariat.

- - -

Julläsningen presenteras av www.gotland.net
  • Av: Bosse Eriksson
  • Publicerad 2008-12-02, 16:20

Tipsa en vän

Tyckte du att den här sidan var intressant? Här kan du tipsa en vän om den.

Annons
Annons
Annons
Annons