Besök på Klinteberget Klintebergets platå är en omtyckt utsikts- och promenadplats. Mot sydväst ligger Klinte kyrka helt nära med havet och Karlsöarna i bakgrunden. I väster Klintehamns samhälle med Gotlands Lantmäns silo mitt i blickfånget. I norr utbreder sig ett vänligt landskap med skog, ängar och åkrar. Vid klart väder kan man här räkna till ett 10-tal kyrkor – från det närbelägna Sanda till det mer avlägsna Stenkumla. Bergets platå ligger ca 52 m. Över havet och ett 30-tal meter över den omkringliggande bygden. Bergets norra del var under folkvandringstiden, under 400- 500-talen e. Kr. en fornborg, rester av muren kan man ännu se mellan parkeringen och platån. Nu är berget en grönskande idyll med en tät vegetation av barr- och lövträd. Men i mitten av 1800-talet var det helt kalt, hårt betat, skogen nedhuggen och eldad i kakelugnarna. Längs kanterna låg öppna stenbrott där man bröt byggnadssten och sten till kalkugnarna på hamnen. Ett större stenbrott på norrsidan av berget försåg Bönders då modernare kalkugn med sten från 1850-talet. Bränningen upphörde omkr. 1910. På gamla bilder är berget en främmande syn; som ett kalt Lilla Karlsö med ljusa kalkstensväggar över ett lövrikt ängeslandskap nedanför. Även Linné såg berget, efter att ha passerat Karlsöarna "mer eller mindre tvetydigt". 1854 kom godsägaren Hellmuth Friedrich Wöhler inflyttande från Rügen till Klintebys. Han såg möjligheten att i tidens anda förändra det kala berget. Det skulle bli en grönskande promenadplats för klinteborna. Berget ägdes då gemensamt av bönderna i Klinte. Vid skiftet 1867 avskildes, på Wöhlers initiativ, en del av berget för att bli "socknens gemensamma egendom". Marken ägs sedan dess av Klinte sockens Skifteslag. Ett planteringsgille bildades för arbetet med planteringarna. Klinte församling deltog med en grundplåt till en planteringskassa från en överbliven orgelfond för kyrkan. Konsul C.W. Herlitz hade 1870 donerat pengar till en kyrkorgel och de sparade fondpengarna kunde användas till planteringarna. Hellmuth Wöhler sände genast efter bokplantor, bergoxlar, svarttallar, bergtallar och lärkträd från Tyskland. När pengarna inte räckte till bidrog han själv. Man anlade stigar, trappor och terrasser. Platsen med stenbordet ännu kallad "Gubbens glädje" var en kär utsiktsplats och viloplats för Wöhler, träden var då ännu inte så höga. Sönerna Helmuth och Willy Wöhler fortsatte med planteringarna vid sekelskiftet, samtidigt som Willy Wöhler, "Karlsökungen", planterade kring sitt nya hem vid Varvsholm och Stora Karlsö. Han skänkte 1923 en liten stuga som uppsattes nära stenbordet med en spis för kaffekokning och som förvaringsplats för bänkar. Tyvärr förstördes den omk. 1980. Under 1900-talets första år gjordes de allra sista planteringarna ovanför kyrkan och skolan av folkskollärare N P Stengård och hans elever vid kyrkskolan. I Johannes Linnman, "Gotland" 1924, berättar N P Stengård om elevernas planteringar, om svårigheterna och glädjen över resultatet: "Även jag var med". Minnesstenarna   Längst i norr på platån eller "slätten" som den brukar kallas står en bildsten från 700 – 800- talen e.kr. Den tillhörde ursprungligen det monument på fyra bildstenar som hittats vid jordbrukarbete vid Hunninge i Klinte 1860. Den finaste av stenarna är den mycket kända Hunningstenen, nu en av praktpjäserna i Gotlands Fornsal. Stenen på berget saknar relief och bilder och lär ha legat som bro över ett dike. Det berättas att Hellmuth Wöhler lyckades släpa upp den till sin plats på berget på ett fordon som drogs av sju par oxar. (J M Bergman, "Gotländska skildringar och minnen", 1914.) En minnessten uppsattes vid konung Gustaf V:s och drottning Victorias besök på berget de 28 juli 1925. Stenen står på en upphöjd plats som tidigare varit grund till ett lusthus. Klinte kompani av Gotlands Nationalbeväring hade från 1813 till 1886 Klinteberget och det närbelägna Sandåkersrum som exercisplats, (rum = öppen plats). 1946, efter andra världskriget, restes en minnessten mot skogen i öster genom Planteringsgillets försorg. Ristningarna   Under bergets många år som utflyktsplats har en del märkliga ristningar huggits in i bergväggarna, den äldsta från 1847. Även här finns på ett par ställen Hellmuth Wöhlers initialer och årtal, (HW 69 och 71). De börjar på en liten slät bergyta i en nisch strax söder om ""Gubbens glädje"" med fint mejselhuggna bokstäver och siffror och fortsätter sedan på spridda ställen runt berget mot norr.     Några namn är kända, bl. a för den som har gjort bergets finaste ristning: namn och födelsedatum och ristningsdatum för kopparslagaren John Jonasson som då bodde helt nära vid Bönders. Hans ristning prydes av kopparslagarnas emblem, en passare över två korslagda hammare. Han bytte senare namn till John Eriksson och några signerade alster av hans hand finns bevarade i Klinte, däribland Klinte sockens valurna som nu finns i Hembygdsgårdens samlingar. Ristningen sitter ovanför en bred hylla vid bergets nordvästra hörn som sedan familjen Wöhlers tid kallas Stubbkammaren. Från "Stubbenkammer", som den då hette sjöngs kvartettsång. Längst mot öster finns ett inhugget ordspråk undertecknat F L. – "Lef, så, länge du lefver, och dö, en, dag dess förr". Det är ristarens egen version av ett känt ordspråk: "Man lever medan man lever och dör en dag dess förr". Ordspråket på Klinteberget får dock genom sin uppmaning en annan innebörd som kanske kan översättas till; Tag vara på ditt liv även om du kommer att dö i förtid.   Floran på berget de. Några för Gotland främmande träd som planterades på bergets sluttningar är redan nämnda. Framförallt bildar bokskogen med hundraåriga bokar en vacker syn – på våren i skir grönska och under sommaren i ett grönt dunkel. Bland bokarna står bergoxlar, Sorbus latifoli, en mellaneuropeisk hybridoxel endast känd som inplanterad i Sverige. Några enstaka skogsalmar, Ulmus glabra, finns på berget, Willy Wöhler planterade de flesta på Varvsholm. De största hundraåriga svarttallarna, Pinus nigra, står ovanför kyrkan och skolan. De har stora, vackra kottar lämpliga till julprydnader. Många plantor av träd och buskar sprids nu i den skyddade miljön, mest är det klippoxel med vita bladundersidor, gullregn och skogskornell. Röjningar måste göras med jämna mellanrum. På sluttningen i bokskogen dök plötsligt i början av 1970-talet ett tiotal exemplar av stor skogslilja, Cephalanthera damasonium, upp. Frön kan ha spridits från den en halv mil söderut belägna lokalen vid Mulde i Fröjel. Den stora skogsliljan lyckades hitta rätt till sin egen mellaneuropeiska biotop, bokskogen. Den trivs i skuggan och 1990 räknades ca 400 blommande exemplar. Här finns också några röda skogsliljor, nu ett 20-tal. Andra orkidéer på sluttningen är skogsknipprot och tvåblad.   Skogsvägarna på berget På de inre delarna av Klinteberget finns ett rikt system av skogsvägar och stigar som korsar varandra. Här kan man välja att gå en liten runda eller att följa ett 5-kilometersspår, att rida, jogga eller på vintern åka skidor. På utsiktsplatsen brukar sedan långt tillbaka anordnas Valborgsmässobål och Midsommarfirande.     Vid klart väder och god sikt kan man från Klinteberget se 11 kyrkor. Närmast ligger, förutom Klinte i sydväst under berget, Sanda med Eskelhem straxt bakom och Mästerby med Vall till höger. Nästan rakt i norr ligger Stenkumla på sin höjd med ett rött tegeltak. Andra längre bort är Västergarn, Tofta, Hogrän och Väte innan skogsranden i öster. Lantmännens silo ligger nästan rakt i väster, Follingbomasten mellan Hogrän och Mästerby. Under betkampanjen ser man också röken från Roma sockerfabrik mellan Vall och Väte kyrkor. Klinte hembygdsförening, Staffan Rosvall   Tillbaka till menyn