|
Meddelande från Klinte Hembygdsförening 1997
Historier och paschaser från Klintetrakten
Henning Wengberg
Årets meddelande innehåller några berättelser föreningen fått, skrivna av Henning Wengberg. Han kallar dem "Historier och paschaser från klintetrakten från farfars och fars tid (och min) brättade vid brasan och annorstädes".
Henning är född 1916. Han var yngst av tre bröder uppvuxna i föräldrahemmet ovanför Böndersbacke, på Prästgårdens jord. Föräldrarna var Edward och Nina Wengberg. Han jobbade först vid Prästgården i trädgården och på åkrarna. Familjen arrenderade en tid Hauffmans gård vid Snögrinda. 1936 kom han i målarlära i Vänge, målade sedan tillsammans med målarmästare Gustaf Lindbom i Klintehamn. Henning flyttade till Stockholm 1950, arbetade först som yrkesmålare. Blev sedan målerikonsulent vid Statens Hantverksinstitut, därefter fastigetsskötare vid HSB.
Efter sin pension återvände Henning med sin hustru Solveig till Klintehamn och föräldrahemmet ovanför berget. Från Henning och hans hem har föreningen berikats med en mängd gåvor. Se vårt meddelande 1994.
Tjärsmörjning av taket på Tidmarks stuga
Dr Tidmark i Visby, senare i Falun, hade någon gång i mitten av 1920-talet köpt det gamla torpet strax ovanför "kyrkbacken" på Klinteberget. Torpet kallades för "Jacuppus" och visas som foto i Klinteortens "kulturalmanacka" för året 1992 på uppslaget för mars månad. Köpesumman lär ha varit 100 kr, men vem som var säljare av huset är inte bekant för mig. Min farfar anförtroddes uppdraget med att förvara nyckeln till stugan i vår hem. Senare övertogs "fastghetsförvaltningen" av "dr" Emil Siltberg.
Papptaket på stugan var i behov av att tjärsmörjas och farfar hade åtagit sig arbetet. Eftersom han hade börjat se ganska dåligt, hade han delegerat arbetet på mig. Jag hade för ändamålet inköpt 5 kg Ceres stenkolstjära hos handlanden Per Lindstedt. Den långskaftade tjärborsten hade jag fått låna av farfar. Sålunda utrustad och med hjälp av stege av lagom längd blev taket omsorgsfullt smort av mig, som var i ynglingaåldern strax efter konfirmationen.
Efter utfört arbete skulle uppdraget likvideras och jag satte mig ner för att författa en rapport och för att få betalt. Nu gällde det att komma ihåg vad man lärt sig i skolan angående brevskrivning, att vara lagom artig utan att bli servil. Tanken var att betalningen skulle ske per post med inbetalningskort, som jag fyllt i på förhand och specificerat varje post för att inget missförstånd skulle uppstå. Summan var inte stor, kr 4.75. Tjäran kostade 3 kr och jag ville ha 1.75 kr för mitt arbete, varav 25 öre för att jag skaffat hem tjäran från affären.
Men nu gällde det följebrevet. "Bäste dr Tidmark", började jag. "jag har nu smort Er stuga på Berget på taket", fortsatte jag, men sedan blev det stopp. Nej, det lät inte bra, så kunde man inte skriva. Jag tog ny sats. "Jag har nu smort Er stuga på Bergets tak—". Det blev inte bra det heller, snarare sämre. Det måste ändras. "Jag har nu tjärat stugans tag på berget", försökte jag igen, men tyckte det lät lika illa. Nu måste jag fråga mamma och så mässade jag högtidligt för henne alla mina försök till inledning. Hon upprepade eftertänksamt det jag sagt, liksom hon sög på det, men sedan började hon skratta och sen skrattade vi båda ohejdat.
Mina två äldre bröder kom in i köket, där vi satt och frågade vad som stod på. När de fått sammanhanget klart för sig, började den verkliga cirkusen. Oombedda och av låtsad välvilja fortsatte de otal förslag till inledning. Det kunde låta så här: "Stugans tak som står på berget –". "Taket på stugan som står på berget—". "På berget har jag nu smort taket på stugan" eller " eller stugan på taket –". "På taket har jag nu smort stugan på berget—", det ena tokigare än det andra.
När de lyckats röra till det fullständigt, försvann de ut igen och jag blev lämnad ensam kvar med mitt författande, inte stort klokare än förut. Till slut bestämde jag mig för att skriva. "Jag har nu på Ert uppdrag tjärsmort stugans på bergets tak". Det var språkligt godtagbart, hade jag lärt mig i skolan, men tyckte inte om det riktigt, men det fick duga som inledning.
Brevet blev avsänt och nu var det bara att vänta på pengarna. Och vänta fick jag. Tidmark var känd för att vara en mycket ekonomisk person och det var först efter ytterligare två påminnelser som pengarna kom flera månader senare utan minsta kommentar vare sig i den ena eller andra riktningen. Om han nu tyckte, att jag varit hutlös att hugga till, det lär jag aldrig få veta. När jag nu tänker efter så inser jag, att förtjänsten på arbetet blev tämligen skral. Ett brevporto på den tiden kostade 15 öre. Första brevet plus två påminnelser blir 45 öre, brevpappret oräknat. Kronor 1.30 blev hela behållningen.
Ruth; ett vackert lik
Den här dagen var en lördag i mitten av april. Året var 1929, och jag skulle fylla 13 i juni. På lördagar hade vi träslöjd i skolan till kl 13.00, men i anledning av att skolläraren skulle spela orgel i kyrkan på en begravning var slöjden inställd. Inget arbete i hemmet hade blivit mig förelagt och jag bespetsade mig nog på att disponera dagen med att leka.
Plötsligt säger min mor till mig vid frukostbordet: "Nu försvinner du ingenstans utan håller dig hemmavid för kl ett skall du följa med mig till kyrkan på Ruths jordfästning. Ta på dig dina bästa kläder".
Jag satt alldeles paff. Detta var en missräkning. Ruth!? Jag kände ingen Ruth och hade inte den minsta lust att vara med, när gamla käringar begravdes. Jag tänkte protestera, men beslöt i alla fall att hålla god min.
När jag nu tänker efter, kom jag ihåg ett samtal mina föräldrar haft vid matbordet för några dagar sedan. Det hade stått i tidningen, att en kvinna vid namn Ruth hade dött i USA. De hade känt henne innan hon emigrerade. Hon hade varit en skönhet och varit mycket omtyckt i bygden. Nu skulle hon begravas på Klinte kyrkogård enligt egen önskan.
Själva ceremonin i kyrkan minns jag inte mycket av. Bara det att vid den ljusgrå kistan stod sex högtidsklädda män med svarta tyghandskar på händerna, fast det var solsken och nästan varmt ute. Först trodde jag att de hade följt med från USA, men sedan förstod jag att det var folk från trakten eller Visby.
På kyrkogården hade det samlats mycket folk. Begravningar förr var något av ett folknöje och folk gick på dem antingen de hade någon anknytning till den avlidne eller inte. Kistan hade ställts upp vid sidan av graven, som låg på vad man då kallade för "Siltbergskörgårn". Detta att ställa upp kistan på ett par bockar vid graven, var ovanligt vid den tiden.
Det låg en spänning i luften, tyckte jag. Det var som om folket väntade sig något särskilt. Av en slump hade mor och jag hamnat alldeles intill kistan. Plötsligt sträcker en av bärarna ut sin behandskade hand och trycker på en knapp på kistans sida. Ett mindre lock på kistan springer upp och under en glasskiva ligger hon, Ruth, med huvudet och kroppen fullt synliga. Jag stirrar som förhäxad. Detta hade jag inte väntat mig.
Vad hon var vacker! Det var inte någon gammal kärring som låg där, snarare en ung flicka nästan. Hon var klädd i bländande vit sidenklänning. Det mörka håret låg i mjuka vågor och inramade ansiktet. Munnen var röd och fint formad. Ögonfransarna var långa och mörka. På kinderna syntes en svag rodnad. Inte kunde hon vara död, hon som såg så levande ut. Men vad nu? Tittade hon på mig? Nej, ändå inte, ögonen var slutna. Men nog tyckte jag mig skymta ett svagt leende på hennes läppar! Hon log mot mig!
Från och med nu fanns bara hon och jag. Alla de andra människorna runt om, de fanns bara inte. Det var som om hon ville säga: "Du skall inte vara rädd min gosse. Döden är inte så hemsk som du kanske tror". Jag blev alldeles lugn och fylldes av förtröstan. Det var som om det uppstått ett samförstånd mellan oss.
Jag vet inte hur länge jag stod där och bara såg på henne, men det var nog inte så många sekunder. Nu kände jag en lätt stöt i ryggen och hörde mor viska i mitt öra: "Henning, vi måste lämna plats för det defilerande folket", och snart var vi utanför kyrkogården. Folket började skingras och mor och jag stretade sakta uppför den branta backen och gick vidare på den gamla kyrkstigen mot hemmet. Vi sa inte mycket till varandra, mor och jag, på vägen hemåt. Var och en gick i sina egna tankar. Möjligen bedömde vi eftermiddagens händelser olika, var och en på sitt sätt
Väl hemma hade farmor kaffet färdigt och vi lät oss väl smaka. Mor berättade om den ovanliga begravningen, men jag hörde knappt på. Ingen, av alla människorna på kyrkogården, hade upplevt begravningen som jag, sade jag mig. Ingen hade känt det nära samförståndet mellan den döda och mig.
Plötsligt höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen. Nu kom jag ihåg! Min granne och lekkamrat, Bertil och jag hade kommit överens om att träffas efter tolvmålet för att leka indianer och vita i skogarna kring våra hem. Nu var det långt lidet på eftermiddagen. Hastigt drack jag ur kaffet, tackade för mig, gick ut och genade genom den lilla skogsdungen mellan våra hem, Bertils och mitt.
Bertil gick på gårdsplanen utanför hemmet och sparkade på en tom ansjovisburk. Han var jättesur. Det kunde man inte ta fel på. Med en butter blick besvarade han mitt frejdiga: "Hej!" "Var har du varit?" bröt han ut, "jag har sökt dig flera gånger hemma, men de sa att du var på begravning. Det sa du inget om igår". "Nej jag vet", svarade jag. "Jag hade lovat min mor för flera dar sen att följa henne på den här begravningen", smånarrades jag, "men jag glömde alldeles bort att säga det igår". Sedan började jag berätta om den märkliga jordfästningen och jag sparade inte på målande detaljer. Fast att jag tyckt, att den döda hade smålett emot mig, det teg jag med.
Mitt under en av mina beskrivande haranger kom jag att kasta en blick på Bertil och jag tystnade tvärt. Han var helt tillintetgjord. Besvikelsen över att inte ha fått vara med stod tydligt målad i hans ansikte. Jag kände mig smått skamsen. Det hade inte varit min mening att platta till honom så. Jag ville ju bara väl och även släta över min glömska.
Bertil vände tvärt på klacken och rusade in genom den öppna köksdörren till sin mor, som stod och förberedde kvällsmålet. Med gråten i halsen förebrådde han henne, att hon inte hade gått på Ruths begravning och tagit honom med. Vad modern svarade kunde jag inte uppfatta. Hon var fastländska och inte alls uppvuxen i bygden. Troligen hade hon aldrig hört talas om denna Ruth. Förmodligen trodde hon att ungen fått fnatt.
Jag insåg nu, att någon lek kunde det inte bli av denna dag. Sakta började jag gå tillbaka mot hemmet. Medan jag gick, tänkte jag på allt som hänt denna märkliga lördag, tänkte på Ruth, hur hon legat där så vacker i sin kista. Att hon hade smålett emot mig, det var jag alldeles övertygad om.
Ruth Boman, född i Klinte år 1890, stod i speceriaffär i Hejde. Hon gifte sig med Ernfrid Ahlin från Simunde i Hejde. De emigrerade till Amerika där de fick två barn, en son och en dotter. Vid dotterns födelse dog Ruth den 10 mars 1929. Hon blev lagd i en koppaar- eller zinkkista med ett inre lock av glas och hemförd till Sverige. Vid Simunde i Hejde låg hon på lit de parade till begravningen på Klinte kyrkogård i april månad. Gravplatsen finns vid det exotiska trädet på kyrkogården under berget
/Uppgifterna lämnade av Elisabet Pettersson, Klintehamn/
Fredik Hoffmans flygförsök på Klinteberget
Bland traktens ungdomar under farfars ynglingaår fanns en pojke som hette Fredrik Hoffman. Han sades vara bror till Hanna Andersson, f. Hoffman. De bodde jämte sin mor, Sara, i det lilla torpet ovanför backen mot kyrkan och skolan. Stugan kan man se som foto i Klinte Hembygdsförenings kalender av åt 1992, uppslag februari.
Fredrik var en tilltagsen yngling, något av en gossen Ruda, som jämte sin kamrat, Otto Hemmingsson, hade många hyss för sig och gjorde många spratt i trakten där de bodde. Men Fredrik var även en vetgirig pojke, som läste allt han kom över, mer än de flesta i hans ålder.
Han hade kommit över en notis i någon tidning om den tyske ingenjören Otto Lilienthals glidflygningar nere bland kullarna i Bayern. Detta tyckte han var fascinerande och beslöt sig för att göra ett liknande försök.
Nu hade han ingen bild av Lilienthals flygvinge och visste inte att denne hade en hel bärande vinge i två plan, utan han gjorde sig en vinge för vardera armen, som han tänkte glida med och kanske även flaxa med. Stommarna till dessa vingar lär han ha förfärdigat av tunna vidjor av ene och vide, som han sedan klädde med säckväv och näver. Vingarna spände han fast med läderremmar.
Han gav sig inte tid med att pröva sig fram i små försök, utan beslöt att premiärflygningen skulle ske i full skala. Den relativt höga klippan ovanför gamla ålderdomshemmet ansåg han vara lämplig plats för uthoppet.
Det hela slutade som man kunde ha förutsett. Av luftmotståndet orkade han inte sväva på vingarna, utan armarna vek sig upp mot ryggen och som en skadskjuten kråka vinglade han mot marken. Turligt nog fångade några yvigt växande träd på sluttningen upp fallet, när han landade i deras grenverk. Han lär ha slagit sig ganska rejält, men inga ben var brutna, så han repade sig och återfick krafterna efter en tid. Något mera flygförsök blev det inte tal om för Fredrik Hoffmans del.
Nog kan man utan överdrift påstå att Fredrik hade bättre tur än sin förebild, Otto Lilienthal, som vid sitt sista flygförsök störtade och omkom 1896. Senare i livet flyttade Fredrik till Sanda, men om detta hade något samband med hans flygförsök, må vara osagt.
Jag minns Fredrik från min skoltid. Jag och min skolkamrat och granne, Bertil, hade vår skolväg tätt förbi Hannas stuga. Där kunde vi ibland se honom stå och hugga ved åt sin syster. Han hade gått till fots ifrån Sanda. Han hade den tiden anlagt ett prydligt och välansat skägg. Bertil hävdade bestämt, att han såg en stor likhet mellan Fredrik och gamle rikskanslern Axel Oxenstierna, sådan denne var avbildad på ett kopparstick i vår historiabok. Oss emellan kallade vi därför Fredrik för Axel Oxenstierna, men det visste han inte om och ingen annan heller.
Här, antagligen till höger om Petter Anderssons stuga, gjorde Fredrik Hoffman sitt flygförsök. Foto: H. Munthe 1908.
/Staffan Rosvall/