I sextonårsåldern blev jag städslad som springgrabb
vid "Koopen". Där var bra att arbeta. 200 kr i månadslön fick jag för
stundom hårt knog. Fick "kuskä" ut med varor till hushållen runt om i Klinte.
Det finnes inte många husmödrar, som jag icke betjänte med matkorgar, ofta fick jag en
slant för besväret och trevligt uppförande. Somliga var snikna, ändå tackade jag och
log, det tillhörde mitt jobb. Men på vintern var det tuffa tag. Firman handlade med
koks, briketter, brännolja på far 200 kg och i mindre krus. Om vintern var kall och
snöig därtill, så fick man streta koks och olja på packcykeln nästan hela dagen. Det
var motigt, men som en terrier stretade jag.
Skollärare Boberg vid Klause hade oljekamin. När herr
Boberg var hos oss för att handla lite matvaror, gick han in för att tala med
föreståndare Johnasson, varpå de kommer ut båda två och jag blir tillfrågad: -Vill
du köra hem ett fat olja och ta med lite matvaror i en bärkasse, då är det bra. -
Jovisst gör jag det. Och så blev det.
Ut och på med ett fat, det gnisslade i packcykelns nav.
Det var 200 kg som åkte på cykeln, matkassen var med, så jag satte mig på för att
cykla iväg. Körde ut på Verkstadsgatan, nerför bar det iväg. Vägen var plogad hela
sträckan fram till den gamla herrn. Boberg hade inte hunnit med, eller orkat skotta de
omkr. 100 m väg upp till huset, där han ville ha fatet stående, så jag fick jobba och
ligga i för att komma dit. Efter gott arbete kom jag så dit som fatet skulle stå. Han
öppnade dörren till boden där oljan skulle vara, en tröskel, som gick mig upp till
knäna. -Oj, oj, tänkte jag och ställde fatet på högkant. Istället för att rulla
det, reste jag det och på den ledden fick jag det över tröskeln. Det kom in med
sprundet uppåt, det var sen bara att baxa det till rätt plats i boden. Jag lossade
sprundet med en därtill avsedd nyckel och hjälpte mannen pumpa olja i en dunk.
De andra varorna jag hade med mig hade han tagit omhand.
Så jag hade bara att åka hem till affären. -Men vänta, sade mannen, tog upp en
plånbok ur byxfickan, tog så fram en femkronorssedel och gav åt mig. - Här ska du ha
för god hjälp. - Tack så mycket, det var snällt, sa jag.
Och så fick jag för andra gången erfara, att det var
en god men. Det var ju han som gav mig snödropparna för flera år sen. Undrar om han
mindes det? Har många gånger tänkt: - Synd att jag er förde det på tal. Vet icke om
den mannen är i livet, eljest måste han vara till åren kommen.
Den gamla vinden
Tänker här berätta lite om vinden i samma affär,
Klinte kooperativa handelsförening.
Folk sade, att det spökar där. - Passa dig! Gå aldrig
dit upp. Om detta var en utmaning, gamla vindar har alltid fått min upptäckarlust att
vakna. En höstdag, när stormen slet löven av träden, hade jag tiotalet
"skubb" på förmiddagen, men på eftermiddagen var det nästan inget.
Då passade jag på. Stack upp för trappan, ytterligare
en, förbi "fikarummet" och den sista trappan. Så var jag framme vid dörren in
till vinden. Tvärstannade. Tog så tag i dörrvredet, stannade till. Tänkte på spöken
och gastar några sekunder. Utmaningens stund var inne. Om jag sa det med munnen, eller
bara tänkte. Hur kan jag, som är vid mina sinnens fulla bruk, gå på spökhistorier,
det är löjligt.
- Visa nu vad du går för. Så öppnade jag dörren.
Spanade med Argusögat åt alla håll, var där överallt.
Och rätt som tittar hit och dit, så hoar det till från
en takbjälke och dammet yr upp. Jag drar min Morakniv ur skidan, när jag ser en uggla
flyga ut genom en trasig fönsterruta på ena gaveln, sätter så kniven på den plats
där den skall vara. Lite kusligt var det allt där uppe, har väl aldrig trott på
spöken eller dylika ting.
När jag sopat dammet av kartonger och andra ting så
började letandet. Öppnade en pappkartong och där låg massvis med vykort. En del var
flygfoto, andra tagna i marknivå. Tittade på baksidan. Där stod: Foto: Hugo Brodén.
Det var flygfoton av "Koopen", mejeriet, järnvägsstationen, ja, över flera
olika ställen i samhället. Frän markplanet: apoteket, hotellet, Siggelins såg och
flera andra vyer från Klinte. Jag kan inte hålla alla bilder i minnet. (Är väl inte
konstigt)
Inte nog med det. Gick fram som en mullvad. Och där! Vad
skådar mina ögon? Almanackor från början av 1900-talet. Jag letade och grävde med
händerna och där hittade jag Mors och Fars födelseår. Blev glad, raskade nerför
trapporna för att stoppa ner dom i skinnjackan. Men borde jag inte höra med Johnasson
först? Jag knackade på kontorsdörren. - Ja kom in, hörde jag ock klev på. -Jo, de var
de här, dem här. Dammig som en mjölnare stod jag och hackade. - Vad är det med dig,
har du fått en chock, har du varit på vinden och sett spöken? - Jo, jag har varit på
vinden, men inte har jag sett några spöken, men jag hittade de här almanackorna, undrar
om jag får ta dem med mig hem? - Jo, är det inte mer du begär så går det bra, sa han.
Jag tackade och bockade så dammet rök om mig.
Mina föräldrar blev glada, när jag kom på kvällen
och hade med mig almanackorna med deras födelseår. Tror att de har dem kvar ännu. Det
var roligt på den tiden, för att en så liten sak av ringa värde, som folk av idag
endast rynkar på näsan åt, då kunde sprida stor glädje.
Minnen av vårfiske i Sandaån
Om våren kom iden simmande från djupa Östersjön. När
vi stod på Varvsbron med våra metspön, kom det stora stim med fisk. Vattnet kokade som
en "häxkittel" men konstigt var, att de inte nappade på krok med mask. Hur
feta maskar vi satte på som agn, hjälpte det ej. Till slut gav vi upp metandet, förstod
att det var fel ställe att få fisk på kroken. Åkte så hem för att få något i
skrovet. Som alla vet så suger sjön.
Väl kommen till "kröken" träffar jag på
Göran Andersson (alias "Gäddan"). Vi började på en gång språka om fiske.
Det passade som hand i handske. Jag berättade om fiskinvationen och "Gäddan"
visste: - Det är iden som söker sig till Sandaån, är nog sprängfyllda med rom och
mjölke nu.
Vi pratade om sportfiske en bra stund. Vi kom överens om
att skaffa långa träspön och koppartråd till snaror och träffas efter middagen hemma
vid Anderssons och på eftermiddagen "kolla läget" i ån, som går under vägen
vid gränsen mellan Sanda och Klinte.
Jag var hos Göran på överenskommen tid och vi gjorde i
ordning våra fångstredskap. Vi cyklade N:a Kustvägen norrut, förbi väggaraget och
fortsatte förbi Anders Melin, Acka Melins och Hanssons. Strax var vi framme vid ån, där
firrarna skulle befinna sig. Vi lade cyklarna på vägsluttningen och följde ån åt
öster, åt Fridensfors. Vattnet strömmade sakta och rogivande ner mot viken. Vi bligade
och såg ner i den strömmande ån, men inte en fisk syntes till. Jag blev tvivlande och
sa: - Nej du "Gäddan" det här ser inte bra ut! Svaret lät sig icke dröja: -
Di gömma si nog unda vattenfallet.
Nåväl, vi tågade vidare och där bakom en stor sten,
där vattnet stannade upp och klarnade till, stod några stora fiskar med gapande mun. -
Stanna! En arm hejdade mig. - Ser du vad jag ser? Kamraten pekade mot det ställe vid
stenen där fiskarna stod och vilade sig. Jag nickade på huvudet till svar. - Du kan ta
den första, sa jag till kompisen och spöet med snaran av koppartråd fördes försiktigt
ut över stället, där fiskarna var. Försiktigt och med precision, som är svår att
förklara, förde han försiktigt snaran över fiskens huvud, och där bakom gällocken
drog han fisken mot skyn och mot land precis i rätt ögonblick. Så kastade han sig över
den. Det var den fetaste id jag någon gång sett.
Nu var det min tur. Siktade in mig på en av dem, de stod
närapå precis stilla. Det var bara fenorna, som rörde sig för att hålla balansen och
gällocken, som efter munnens rörelser öppnade och stängde sig. Jag såg ut en av de
större, och med fast grepp om spöet och snaran, fördes den sakta men säkert över
fiskens nacke, bakom gälarna. Opp i luften och i land på det torra. Till vår stora
förvåning låg en laxöring i gräset.
Hur kunde en laxöring komma upp i Sandaån, frågade jag
min kompis Göran? - Njaa, sade han och drog ut orden, rynkade pannan. Han letade efter en
förklaring. Plötsligt sade han: - Det är nog flera öringar här i ån, skulle tro de
kom med idstimmet utifrån djupa Östersjön. Nu skulle här fiskas!
Vi tog våra fiskeredskap med oss och gick vidare upp mot
forsen, resonerade där vi gick: Om vi snarar rubb och stubb, då kunde vi kanske göra en
slant. Om vi fick en del laxöring, som gick att sälja till fiskhandlaren Seth Andersson
och övriga fisken gick att göra fiskbullar av, med lite köttfärs iblandat var det bra
mat.
Vi gick och pratade. Så var vi framme vid forsen. Där
hade Sjögren, som hade sin gård alldeles i faggorna, ankorna ute och nere vid ån. Där
vattnet var lugnt, hade de gått i för att ta sig en simtur. Tamanden och den vilda
gräsanden är rätt så lika på många sätt. Den tama kan icke flyga som den vilda
gräsanden är mycket bra på.
Som vi stod där och beskådade ankornas arbete att söka
sin föda, dyker, som från intet, gamle Sjögren fram och säger: - Hej sorkar, far i
någen da, de ser magat ur? Ni ska söke länga nerä i ån, där ä lugnare vatten. Ni
kasta väl int stain på ankana? - Naj, det är roligt att tittä på dem när di sökar
etter gräs, försäkrade vi och det var sanning.
Vi gick några hundra meter tillbaks från det håll vi
kommit. Och nu var solens läge mycket gynnsammare än tidigare. Nu såg vi hur fiskarna
stod i gruppvisa stim med gluggar av bara vatten mellan varje fiskgruppering. Jag frågade
"Gäddan" varför fiskarna betedde sig så? - Tyst! bet han av min fråga och
jag förstod att han tänkte, då jag såg att hans överläpp rynkade sig på ett vis som
ingen annans gjorde vid vissa tankearbeten, åtminstone vad jag vet. Och strax kom svaret
på hans funderingar, de var idérika. - Du förstår, sade han, laxöringen är en
snabbsimmare jämfört med iden, nära på dubbelt. Min teori är så här: När iden
hunnit till bron som binder ihop vägen till stan, då var laxöringen långt uppe i ån.
Alltså, de fiskar, som står längst uppe i ån är merparten laxöringar!!? - Tror baske
mig, det ligger något i det, sa jag. Så låt oss försöka. - Jo, sa
"Gäddan", men lite blandat kan det bli ändå.
Vi letade reda på våra spön med snaror och säcken med
de två fiskarna i, en id och en öring. Nu var det spännande. Vi letade oss fram till
den rätta platsen, där fiskarna höll till och fann snart på den. Nu, Göran Andersson,
född vid Klintevikens böljande strand, låt se om din teori är riktig. - Strax är
sanningens ögonblick inne, sa jag. Som den strandens man han var och är, svarade han ej.
Alltså, upp till bevis! Vi enades om plats att stå,
singlade slant om det. -Krona, sade jag. Myntet singlade upp i luften, glimmade till i
solskenet. Jag lät det landa på vänster överhand och lade högra "kardan"
på kronan, höll fram den till kompisen och sakta blottade jag myntet. Det blev klave som
vann. Göran valde ut en udde, som gick ut ett litet stycke i ån. Eftersom han vann i
myntsinglingen, var det korrekt så. Men tiotalet meter uppströms gick en spång över
ån, den platsen intog jag gärna. Satte mig mitt på spången, som var rätt så bred.
Den hade ledstång, så där satt jag prima med ryggstöd och bra utsikt tvärs över ån,
kunde också se Göran aningen nedanför mig på höger sida av ån. Jag lät min blick
falla till vänster sida och där invid kanten syntes en fisk.
Nu var det min tur att pröva fiskelyckan. Öppnade
snaran, förde den bortåt vänstra sidan, såg hur brett bytet öppnade munnen som till
en gäspning och stängde igen den fort. Då lät jag snaran trädas om dess huvud och
där bakom gällocken drog jag åt precis på rätt ställe och så åkte fisken upp på
land, nära Göran. Jag bad honom lossa den för mig. Det gjorde han, visade om en stund
upp en fin, glänsande laxöring för mig. - Grattis Rolle, sa han. Den är stor och
grann. Jag satt kvar. Snett inunder mig var massor av fisk, så jag sa till kamraten att
försöka nå dem från åkanten.
Ja, vi nådde båda, efter ett tag åkte Görans spå
till väders och i snaran sprattlade åter en öring. - Vad var det jag sa om laxöringens
simförmåga, harklade Göran fram. Och utan vidare snack gav jag honom rätt. Nästa fisk
la jag snaran om och landade, det var en id. Vi drog upp ännu fler. Det var ett bra
fiskstim vi träffat på. Av de fiskar som vi drog ur ån blev det c:a hälften id,
hälften öring. Och det var nästan bara från det övre stimmet.
Klockan drog iväg, så Göran såg till att alla
fiskarna kom med i säcken. Han såg nöjd ut. Jag satt en bit över ån och skådade åt
höger, där korna gick på bete. Vissa av dom låg och idisslade. Det var den rödbruna
rasen och en del svartvita tjurkalvar som gick i bet för att äta upp sig. På vänster
sida sken solen på de gröna granarna som stod där och koltrastarna satt i dess toppar
och flöjtade. I samma stund hördes forsens brus och friden omslöt mig. Det vill jag
kalla för lantlig idyll.
Så vaknar jag ur mina tankar, hör någon på avstånd
ropa: - Kussa, kussa, kom, kussa, kom, kussa, kussa, kom. Det är fru Sjögren. Hon skall
väl till att mjölka korna. Korna ger sig iväg åt det hållet där ropet skallar.
Plötsligt hör jag en röst: - Öh! Skall du sitt och
sove där i natt, ella ska du åk me hem? frågade Göran med korpralstämma. - Jo, jo,
jag skulle ju bare kopple av en minut, ä de så falit de, ja komma på momangen. Tog så
fiskedonet och äntrade mig till landbacken. Ock så tog vi med oss alla pinaler plus
fisksäcken och gick åt cyklarna till.
När vi kom hem till Göran kom far G. Andersson emot
oss. Vi visar säckens innehåll och när han ser laxfiskarna blir han så paff att han
tappar målföret. Efter en stund hade jag och Göran lagt ut fisken i kylkällaren och
räknat över dem: 25 st. 13 id och 12 laxöringar. Vi ringde till fiskhandlare Andersson
samma kväll. Han bad oss att ta med laxöringarna dit upp, han ville titta på dem. Iden
kunde vi lämna hemma, för dem var han inte intresserad av.
Vi tog en liten fisklår av trä, packade den mycket
stiligt med den ädla fisken. Den låg växelvis med huvud och stjärt, ungefär
skavfötters. Dussinet fullt. Det såg stiligt ut när vi till slut fått den att sitta
fast på cykelns pakethållare, övertäckt.
Så gav vi oss äntligen iväg mot
"fiskknallen" Andersson, boende på Södra Kustvägen.
När vi kom ut på landsvägen såg vi att skymningen var
i antågande, men ännu såg vi bra. "Gäddan" hade ingen belysning på cykeln
och sade: - Det här går inte bra. Polisen brukar stå i kröken". - OK, sade jag,
vi leder cyklarna förbi "kröken", så får vi se. Efter den hoppar vi på och
trampar för allt vad vi kan. Om vi inte klarar oss från polisen den biten, som då är
kvar, så måste vi ha maximal otur. Efter en stund kör vi in på Seth Anderssons
gårdsplan. Och hjälp! Där står polisman Sixten Larsson. På stunden satt vi av från
cyklarna. Sixten vände bort sitt huvud för att slippa se oss. Då var vi nära att åka
på böter, men gode Sixten var vid Seth för att prata om jakthundsavel. Han var
entusiastisk jägare och därmed följde intresse för jakthundar av alla sorter.
Larsson sade hej och tack och gav sig så iväg, ävne
han utan cykellyse. Han var då ingalunda någon "paragrafryttare". Men när det
handlade om brott av större kaliber, så drog han åt tumskruvarna ordentligt.
När Larsson givit sig av därifrån gick vi fram och
knackade på husets dörr. Dörren öppnades av fru Malin. Hon ser på oss. -Godafton
säger vi i munnen på varandra. Varpå jag tar till orda. Frågar: Träffas Andersson
för ett samtal? - Jo, svarar hon och ropar: Sethen, Sethen! Gång på gång ger hon hals.
Och säger: Ja, se karar, di kan då aldri höre när man skrear pa dem. Och då hördes
en röst utifrån: - Va säga du, är det mat? - Mat, mat och mat! Nej, det är två
sorkar, som vill prate me di. - Jaså, va kan di ville? - Du får fråge dem självar. Gå
nu ut till han och säg vad ni vill.
Vi gick efter fisklådan med laxöringarna och vidare ut
till fryshuset, där han uppehöll sig. - Goddag, sa vi. Han svarade detsamma i
retur. - Jo, vi har en låda laxöring som vi vill sälje, är han intresserad att köpe
dem? Han funderade ett bra tag, tog sig om hakan och funderade. Tog så och satte lådan
på vågen, drog sen av lådans vikt. Räknade i huvet och sade: - 200 kr är ett bra
pris, men vad säger ni? - OK, låt gå, kör i vind. Vi delade och fick 100 var. Rätt
så bra för en dag.
/Roland Bogren/
