|
Meddelande från Klinte Hembygdsförening 1988
I årets meddelande skall jag berätta om några föremål som skänkts till samlingarna under olika år. Först en lerduvekastare av äldre modell som avbildas här ovanför. Den har använts för övningsskjutning efter flygande mål. Till den här användes små lerklot som "duvor". De skjöts lätt sönder och markerade träffar för de tävlande. Vi fick den för flera år sedan som gåva av Axel och Svea Kromnow vid Bönders. Den har tillhört Landsfiskal M. E. Svallingson, Bönders.
Vi vill gärna att föremålen i samlingarna skall vara i sådant skick att de kan användas. Trävirket hos lerduvekastaren var svårt angripet av röta och fick helt förnyas. Den restaurerades 1985 av Ege Wahlgren, Klintehamn. Dess mått, fjäder och alla övriga beslag är den gamla kastarens. Den är också målad i samma brunröda färg som den hade tidigare.
Samma år som den restaurerades kunde vi visa den i funktion vid Hembygdsfesten vid Värsände. För att ej åskådare eller parkerade bilar skulle komma till skada använde vi tennisbollar som lerduvor. Att spänna den hårda fjädern krävde styrka. Vi kunde pröva olika inställningar av skjutvinkeln, man kunde skjuta rakt upp eller långa lyror. Bollarna gick upp över trädtopparna.
Vi har inte lyckats få tag i några av de gamla lerkloten. Kanske ger de ännu längre skott än tennisbollarna genom sin större tungd.
Då andra hembygdsföreningar gjort studiebesök vid Värsändegården har också en demonstration av kastaren varit ett populärt och roande inslag.
En Fästmansgåva 1793
Några av föremålen i samlingarna har sin särskilda historia knuten till människor och verksamhet i det gamla Klinte. Av dem är dörrhandtaget från Donnerska huset det främsta Klinteminnet. Det skänktes till hembygdsföreningen 1967 av fru Ingeborg Snöbom. Dörrhandtaget är handsmitt och har ett hål för en klinka, och överst en utsvängd platta med Jacob Niclas Donners och hans blivande hustrus, Hedvig (H) Elena Romdahls initialer inhuggna och årtalet 1793. Initialerna är understrukna av dekorativa ränder. Också handtaget är dekorerat med inhuggna skåror.
Hedvig Helena Romdahl (namnformen Elena var kanske ett smeknamn) var prästdotter från Eskelhem. 1793 var hon bara 15 år. Dörrhandtaget är en fästmansgåva från den betydligt äldre Jacob Niclas Donner, då 43 år. Gåvan har väl också ett symboliskt innehåll, dörrhandtaget var en bekräftelse på hennes framtida värdighet som husmor i det stora handelshuset Donner på Klintehamn.
Det berättas ett de förlovade sig på samma dag som brodern Georg Mathias i Visby, förlovade sig, även han med en prästdotter. Bröderna hade gjort en överenskommelse att gifta sig med prästdöttrar för att få "ordentliga sparsamma fruar, som kunde laga mat."
De båda bröderna firade sina bröllop med åtta dagars mellanrum i mars 1795. Hedvig Helena var då 17 år.
Hon födde tre barn. Den äldste sonen, Georg Niclas blev köpman, först i Klinte, sedan i Visby. Den andre, Mathias Henrik, ägde och bebodde fädernegården Klintebys och ägde dessutom Stora Snögrinda och Hunninge samt Varbos och Hemmungs i Sanda och Västergarns utholme. Dottern, Hedvig Elisabeth Maria gifte sig med köpmannen Petter Herman Cramér på Klintehamn.
Jacob Niclas Donner dog efter ett knappt 15-årigt äktenskap. Den unga änkan förde handelshuset vidare, en tid tillsammans med sin bror, Pehr Henric Romdahl, (senare tullinspektor och lotsålderman på Kappelshamn) och grosshandlare Nils Johan Schwan.
Nils Johan Schwan "hade 1/4 af avancen men icke det minsta af egendomarne eller fartygen. Det var en tid då Donner hade 23 skepp i sjön alla utrikes gående, men nu är handeln mera inskränkt så att blott 12 återstå...."
Citatet är hämtat ur en brevväxling från fältläkare, Sven Erik Ahlbom vid Nationalbeväringen till sin "Tante" i Värmland, skrivna 1811-13. Ahlbom var en av friarna till den unga änkan som sökte sig till Klintehamn. (David Rosvall har i en artikel i "Gotländskt Arkiv 1969" återgett delar av breven under titeln: "Unga änkan Donner - ett eftertraktat parti".)
Sven Erik Ahlbom blev kallad till fru Donner som läkare. Den yngste sonen var sjuk, "förlamad". Han nämner det som orsak till sin nya bekantskap i huset. Det måste ha varit Mathias Henrik som sedan blev godsägare på Klintebys. 1811 var han 14 år. Någon annan son som dött i unga år är inte känd. Endast tre barn nämndes.
Hedvig Helena var inte ointresserad av fältläkaren. Han fick presenter - till julklapp av fr Donner ett kläde till en frack köpt i Köpenhamn och en Carneolsring. Men trots flitigt uppvaktande och stora förhoppningar i början blev han alltmer osäker på att stanna på Gotland:
"Gotland är ett goth land, men det är afskilt och så inskränkt, att jag för ingen del vill fästa mig här för lifstiden. Detta har likväl varit någons plan.. Jag skulle öfvergiva min älskade vetenskap och öfvertaga en funktion som jag ej känner, nämligen en stor handelsrörelse, hvars förnämst vinst tillfölle ej egna barn. Jag skulle som en slaf bindas vid min gyllene boja --"
Brevet är daterat den 23 jan. 1812. Han reser i Mars från Gotland. Mellan Öland och Småland gående på isen, och i båt då isen brast. Brevväxlingen angående sonen fortsätter med Hedvig Helena.
Ett och ett halvt år senare, 1813 gifter sig Hedvig Helena Donner med sin kompanjon Nils Johan Schwan. Sven Erik Ahlbom skriver till sin "Tante" i nov. 1813. "De komma hit nästa sommar." I den Donnerska graven i Klintebys park ligger begravda förutom Jacob Niclas Donner, hustrun Hedvig Helena Donner, Nils Johan Schwan och mågen, köpmannen Petter Herman Cramér.
(Källor: Förutom ovan anförda artikel av David Rosvall är uppgifter hämtade ur Emil Nyberg: "Gotländsk släktbok" 1938.)
Ett Ljusbord och en Ljuskärna
Några av de mer ovanliga föremålen i Klinte hembygsförenings samlingar är två s.k. "ljusbord" skänkta av fru Ingeborg Snöbom. En gåva som vi fick redan 1950 tillsammans med en stor samling skrifter av Edward Snöbom, tidningsurklipp, foton m.m. En del av Edward Snöboms anteckningar om gamla Klinte har legat till grund för August Lindqvists "Klinteminnen".
Ljusbordet var ett ljusstöpningsställ, en anordning där man kunde tillverka ett stort antal vaxljus, talgljus och kanske också stearinljus. Det var en liten småindustri. Ljusen såldes kanske sedan i Snöboms handelsbod.
Varje "hjul" på sin stående axel har 8 ekrar där en liten hängare eller krona har plats för 13 ljus. Nu är några av kronorna defekta med avbrutna ståltrådskrokar, men en av de oskadade visa på bilden. När man hängt på vekar på alla krokarna kunde varje hängare doppas i den smälta talgblandningen och hängas tillbaka på hjulet. När varvet gått runt var det dags att doppa igen. Varje ställ eller ljusbord har plats för 208 ljus. Var båda ljusborden i bruk blev antalet fördubblat, en stor mängd som kunde stöpas samtidigt.
Ännu under 1870-talet var talg eller vax som material till ljus förhärskande. Stearin uppfanns och kom i bruk på 1830-talet för finare ljustillverkning. Den kända firman, Liljeholmens stearinfabrik grundades 1838. Kanske stöptes också stearinljus på vårt ljusbord.
I den äldsta samlingen av föremål i Gotlands Fornsal, de första gamla sakerna som samlades av P.A. Säve, finns också ett par ljusbord. De är åtskilligt större. Hjulen har 10 ekrar med två fästen för hängare eller kronor. Kronorna har plats för 12 eller 18 ljus. Fornsalens ljusbord har vardera plats för 600 ljus.
Våra Ljusbord är mindre men vi har all anledning att vara stolta över två mycket sällsynta minnen från en liten lokal hemindustri.
I "Gotländsk Ordbok" finns en beskrivning av ett "Ljausbård" och en "ljaus-kännå", en ljus-kärna, med ett par små teckningar av P. A. Säve.
Klinte hembygsförening har också en ljuskärna eller ljusstöpningsstande. Stande är en gotländsk benämning på en urholkad eller ihålig trädstam med en insatt botten. Större "standar", vi har också en sådan, användes till förvaring av mjöl, säd m.m. Vår ljusstöpningsstande kommer från August och Selma Jakobsson vid Tyrvalds, skänkt 1969
En bandväv
Bandväven på bilden är också en tidig gåva. Tyvärr finns ingen anteckning varifrån den kommit. I samlingarna finns dessutom ytterligare en bandvävstol och en liten vävstol med trampor för bredare band. Bandväven restaurerades 1986 av Hilbert Lindqvist och Tuula Nicklasson har satt upp en väv på den.
Det märkliga med den här bandväven är det vackra snickeriet. Och en ovanlig och fantasifull utformning. Alla tre stolparna är på något sätt utsmyckade. Drevstolpen med hållhakarna har en sexuddig passarblomma, en vanlig dekor i många äldre snickerier. Mittstolpen vid solven har ett utskuret ansikte vars nackparti har ett runt urtag. Den tredje stolpen, "standkroken" har också en vackert svängd form. /Staffan Rosvall/