Meddelande från Klinte hembygdsförening 1980. Timmermanskistan, på bilden här intill, som nu står i snickarboden vid Värsendegården, har tillhört sjömannen och snickaren Viktor Andersson.Viktor Andersson, och brodern Edvard, också kallade, "Edan och Vicke", var välkända Klintebor. De båda bröderna bodde i den lilla stugan, Norra kustvägen 6 i Klintehamn.Många turister lärde känna bröderna på resor med deras båt till Stora Karlsö. Vintertid fiskade de, och for ut med proviant till fyrfolket på Stora Karlsö. Vanliga snickarverktyg, med vackert utformade handtag. En fogsvans av amerikanskt ursprung, som tillhört Johannes Norrby, en annan skicklig timmerman i Klinte, och en mindre "rubank", och ett skjutmått av trä.För övrigt innehåller kistan en oxhyvel, två rubankshyvlar, två fogsvansar, simshyvel, skrubbhyvel, stämjärn, klubbor, tving, hammare, yxa, liten hovtång och ett par vinklar. En del verktyg saknas, tråkigt nog, bl.a. en segelpåse med märlspikar och segelsömnadsverktyg, borrar mm. Några av verktygen i kistan: Drevverktyg, med drevklubba eller drevkylan och drevjärn. Drevjärnen har initialerna V A. De två till vänster, lutade mot ett gammalt block, är mycket väl använda. Klubban är av ett hårt, ljust träslag. Närmast, ett helt oanvänt drevjärn, ett skärjärn och en "kallmejsel", smidd av en fil. Viktor och Edvard Anderssons sjömansbana var utstakad redan under skoltiden. Under sommarloven fick de följa med fadern, "Björn-Masse", Magnus Andersson, med jakten Ellen, under resor från Klinte med tegel från Mulde tegelbruk till bl.a maltfabriken och regementsbygget i Visby. --"När andra skolbarn sprang och lekte, fick vi ta en skinnlapp i handen och lasta tegel", berättade Viktor en gång. Björn-Masse fick sitt namn efter sin far, som hade varit soldat, och hade namnet Björn, och var från Västergarn. Viktor blev djupvattensseglare och gick med de stora skeppen över världshaven. Tillsammans med Gustaf Olsson från Sandavägen, hade han en tid farm med hästar i Australien. Deras farm ödelades dock under stark torka ett år. De fick "knalla" till Sidney, och fick hyra på en norsk bark hem. Gustaf Olssons far hade också ett sjömansyrke. Han var bultsmed vid varvet, och kallades allmänt för Bult-Ole. Vid hemkomsten seglade bröderna Andersson med en mindre jakt mellan Gotland och fastlandet, för att längre fram övergå till fiske och fiskekutter. I Aug.Lindqvists "Klinteminnen", berättas om Björn-Masse att han var en skicklig timmerman och kunde allt sjömansarbete. Timmerkistan, eller verkfatet hade kanske en gång tillhört honom. Han byggde bl.a en fartygsliknande pråm åt Willy Wöhler som skämtsamt döptes till "Strykjärnet". Säkert var också kistan med på resorna med Ellen i Östersjön. /Staffan Rosvall/ Tillbaka till menyn

 

Meddeland från Klinte Hembygdsförening 1981 Soluret på bilden är nu uppställt framfö manbyggnaden vid Värsändegården. Det skänktes till föreningen för några år sedan av Mary och Melcher Paulsson. Stenskivan är av sandsten. Den hat två ristade cirklar, och timmarna utmärkta från 3, över 12 till 9. Övrig inskription är årtalet: Anno 1756, och en delvis utplånad, svårläst text, som kan vara I APRIL, eller också vara några initialer. Timskalan är likformig och tidsangivelsen är inte exakt. Skivan saknar visare. Den har nu nytillverkats av hembygsföreningens allt i allo, Birger Norrby. Soluret hittades 1917, i grunden till ett hus som då revs, på den plats där nu Klinte Beklädnadsaffär nu ligger. Huset hade tillhört skräddaren Gustaf Fredik Svensson och hans hustru Maria, morfar och mormor till syskonen Stenberg vid Stenstu i Fröjel. Emelie och Hugo Kahl köpte skräddare Gustaf Svenssons hus. 1917, och byggde på platsen en Herr och Damekipering. Även det huset revs sedan, när den nuvarande Beklädnadsaffären byggdes 1936. Beklädnadsaffären har sedan ytterligare tillbyggts en gång mot Marknadsgatan. Ekstocken, som soluret ligger på, kommer ursprungligen från Burs socken. Den är skänkt till hembygdsföreningen av handlanden och spelmannen Edmund Bjuresten i Burs. Från början har den varit en "ståndstock" till en gårdskvarn, den axel som mindre väderkvarnar vrides kring. Därefter har den varit en grindstolpe, och var på väg att bli två huggkubbar, då föreningens ordförande besökte Bjursten. Han skänkte stocken, och ombesörjde också transporten till Värsände. Stocken bör ha en till soluret passande ålder.  Några s.k grusningsstenar finns vid Värändegården. De har vid olika tillfällen skänkts till föreningen. Stenarna stod förr uppställda vid vägkanten, och angav vilken gård som hade skyldighet att grusa och sköta underhållet av en viss sträcka av vägen. I samhället kunde vägbiten vara kort. En sten som vi har för Bönders hade 72 meters längd. De försågs ofta med en pil eller en pekande hand, som visade åt vilket håll underhållsskyldigheten sträckte sig. En sten med gårdsnamnet Werldsände är nu uppsatt utanför staketet mot vägen, bredvid brandboden. En tredje sten i föreningens samlingar har en långt högre ålder. Det är en gotländsk bildsten av den äldre, yxformade typen, från 400 till 600-talet. Den låg, när den hittades i en stenhög vis Sicklings, troligen funnen i en närbelägen åker. I området kring "sicklingskrök" och Robjens finns därtill ett par, ännu delvis synliga skeppsättningar. Föreningen fick Landsantikaviens tillstånd att föra bildstenen till Värsändegården för att ställa upp den på tomten. Inga spår efter bilder eller ornament finns kvar på stenen. Framsidan och sidorna är dock släta och finhuggna, om än rätt starkt vittrade. Jämförd med andra liknande bildstenar, bör den ha haft ett eller flera "solhjul" i centrum, omgivna av en kantbård, möjligen också några små djurfigurer eller ett skepp. /Staffan Rosvall/ Tillbaka till menyn