| Meddelande från Klinte
Hembygdförening 1979
I början av april, när bilden ritades låg ännu snön kvar längs Värsändekvians kanter. Framför dörren till den nyuppförda brandboden låg en stor driva. Ännu stod träden nakna och svarta längs kviarna. Redan under Klinte Hembygdsförenings första tid fick föreningen genom sin dåvarande kassaförvaltare, Erik Ahlström hand om en av Klinte sockens gamla brandsprutor. Det var den största brandsprutan i Klinte kommuns tidigaste brandförsvar. Den var placerad i Smitterbergska magasinet och behövde fyra man vid pumpstängerna för att nå full effekt. Den hade kunnat anskaffas på 1920-talet genom gåvor av "kvinnorna i Klinte", med fru Karin Smitterberg som drivande kraft. Slaktaren Viktor Kristoffersson var sprutchef för det brandmanslag som hade hand om den stora sprutan. Flera andra mindre brandsprutor fanns under samma tid uppställda i brandbodar i socknen. En brandbod stod strax öster om f.d. Godtemplarlokalen, en annan stod på torgplatsen bredvid den lilla arrestlokalen som då fanns där. En tredje fanns vid "kilen" vid kyrkan. Boden vid kyrkan, som nästan gömdes helt bland syrenerna kallades av de omkringboende för "sprutturken". Smeden John Eriksson, som nu bor på Åvallegården kom med i brandkåren 1939. Han minns väl när han som barn var med om en stor brand 1913, då "Kvännkalles" kvarn vid Sandavägen i norra delen av samhället brann. Då var den här sorten av brandsprutor de mest effektiva. Det fanns ännu inga andra brandsprutor vid den stora branden när Klintebys lagård brann 1933. Landsfiskal Justus Jacobsson berättar i berömmande ordalag om Viktor Kristofferssons stora rådighet och oräddhet vid branden. Men den första brandsprutan som kom till brandplatsen framfördes av Ture Christiansson, som ensam hämtat kyrksprutan och sprungit till Klintebys, "ganska tröttkörd". När John Ericsson kom med i brandkåren hade brandstyrelsen ett avtal med Emil Jacobsson att vid händelse av brand använda hans gengasbil. 1939 anskaffades också en brandstege till bilen. Den förste motorsprutan fick sitt "elddop" på vintern 1940, då den gamla apoteksbyggnaden brann. Brandkåren kom med heder från uppdraget, och lyckades begränsa elden och trots svåra förhållanden rädda omkringliggande bebyggelse.
Efter att det nya Apotekshuset blivit uppfört 1941, blev också brandkårens första, riktiga brandbil anskaffad 1942, och uppställd i skyddsrummet under apoteket. Då fanns inga brandsirener som nu. Folket kallades samman vid brand genom att man ringde i kyrkklockorna. Första bästa person fick springa till närmaste brandbod och hämta kärran med sprutan. Sedan när telefonerna blev mer vanliga kallades brandmännen mest per telefon. Men till dem som inte hade någon telefon fick brandchefen, Justus Jacobsson skicka sönerna Erik och Sven med bud, och väcka upp dem om det var på natten. Sven berättar att han hade särskild turordning som han sprang eller cyklade efter. Med insamlade medel från basarer och marknaden, och vid en midsommarfest i Västergarn kunde brandkåren lämna ett stort bidrag till ett inköp av en ny brandbil 1955. Justus Jacobsson skriver att "detta torde sakna motstycke inom brandväsendet". 1956 flyttade brandkåren in i nuvarande brandstationen. Efter att hembygdsföreningen övertagit ansvaret för den gamla brandsprutan, stod den i många år uppställd i stora salen i Värsändegården. Men när gårdens restaurering fortsatte måste brandsprutan flyttas. Först 1978 kunde planerna på att bygga en brandbod åt sprutan sättas i verket. Efter vederbörligt byggnadslov från Byggnadsnämnden byggdes brandboden under sommaren. Birger Norrby, Gustav Ahlberg och Erik Wetterberg arbetade med bygget. Boden är helt ny men byggd efter de gamla bodarnas stil. Storleken är anpassad efter sprutan på sin kärra. Bodarna var förr ofta rödfärgade, men för att passa bättre in i Värsändegårdens ålderdomliga miljö är den nya boden tjärsmord. Den är uppförd i hörnet av tomten, med dörrarna mot vägen, som de gamla brandbodarna alltid stod, för att sprutan skulle vara lätt åtkomlig vid en utryckning. Vid brandbodsbygget kom flera av snickarbodssamlingens gamla verktyg till användning. Bl.a är faltaksbräderna handhyvlade med en gammal faltakshyvel därifrån. /Staffan Rosvall/
|
