Ångfartyget Klintehamn
 

Klintehamn (309 brt, 200 hkr) var byggd 1876 på O A Brodins varv i Gävle för Ångf AB Södra Gotland. I Ångfartygsbolaget Gotlands ägo kom hon via fusion av de båda bolagen 1883. De nya ägarna upprätthöll lanthamnstrafiken på Gotland med Klintehamn under många år. Hon sattes även in vintertid på Stockholm och blev därmed den första vinterbåten på huvudstaden.
Under den stränga vintern 1893 fick Klintehamn ofta kasta om både tidtabeller och router beroende på var kylan slog hårdast. Någon gång kunde Visby ej anlöpas varför fartyget fick ligga vid isbandet utanför. Post och passagerare måste dragas på slädar in till land.
På hösten 1898 togs hon in på varv, förlängdes och fick ny salongsinteriör i vitt och guld. Hytternas och salongernas soffor försågs med röd plysch. Samtidigt målades skrovet vitt. Tidigare hade det varit mörkfärgat.

I Justus Jakobssons bok ”Minnen och kåserier från Klintehamn” finns ett läsvärt kapitel om en resa runt Gotland med båten Klintehamn.

(Källa: Christer Jansson: Över östersjön till Gotland 1996)

         Tidningsurklipp ur Gotlands Allehanda tisdagen den 4 augusti 1885.

Hembygdsföreningen har från George Krusell erhållit några intressanta anteckningar från beredskapstiden, som här återges.

1940

Jag var 15 år och ganska opåverkad av vad som hände ute i Europa. Man hörde visserligen nyheterna på radion, men man reflekterade inte så mycket. Några äldre gubbar var stora beundrare av Hitler och naziregimen. Dom ”tyskarna” var bäst i världen, det gick bra för Tyskland. Men efter 9 april 1940 var det andra tongångar, då var väl tyskarna för nära oss i Sverige och en del kände sig väl hotade.
Själv tyckte jag inte om den nazipropagandan. Vi fick nyheterna från BBC. Min farmor Lily lyssnade på engelsk radio och hon tyckte inte om de svenska rapporterna om tyskarnas storhet. Någon gång i mitten på april 1940 kom en välklädd herre från samhället och ville ha ett samtal med fru Krusell (min farmor). Han var klädd i mörk kostym, vit skjorta och slips. Han hade hakkorset på ett märke på kavajslaget.
Han tyckte att farmor pratade skit om tyskarna och ville att hon skulle gå ned på samhället och göra sig vän med ”tyskan”, bagare Johanssons fru. ”Det kunde vara bra att ha tyska vänner när vi tar makten”, sa han. Dessutom tyckte han att farmor inte skulle lyssna på BBC-propaganda eller i varje fall inte återberätta vad hon hörde. Det var ju ren lögn det som engelsk radio sa. Sedan efter cirka en halvtimme gick han. Jag satt i köket och hade hört allt. ”Vad var det där för en tok” sa farmor och ”vad ville han egentligen”. Först då begrep jag vad som höll på att hända i Europa. Tyskarna höll på att våldta alla som inte kunde försvara sig. Sveriges beredskap var god. Det var då jag kom på att jag måste göra något.

1941

PÅ sommaren 1941 sökte jag och fick anställning som luftbevakare. Några andra grabbar från Klinte också. Vi blev förlagda på Fröjelberget och skulle rapportera vad det var för flygverksamhet som skedde i vårt område. Området var vad vi kunde överblicka från tornet. Från Klintehamns hamn till västra kusten framför Karlsöarna.
Det fanns ett särskilt formulär som vi rapporterade efter. Det var luftförsvarssamtal och det bröt alla andra samtal som kunde tänkas pågå. Vår beredskap var god enligt P A Hansson. Men med tanke på vår utrustning var det nog si och så med den saken. Vi hade urgamla gevär M/98, samt fem skarpa skott per man. Alla hade olika uniformer.

Georg Krusell, Gösta Hassellöf. Fröjelberget vintern 1942.

 

Själv hade jag M10, den var modern vid förra världskriget och väldigt tjock och osmidig. Ljust grå med blå revärer på byxorna och hög blå stel krage samt blå utsmyckning på ärmarna. Längre fram i tiden fick vi modernare uniformer och en del av oss fick modärnare vapen. Ammunitionen ökades också, vi fick övningsskjuta. Lära oss exercera och hantera vapen.
Vi var förlagda i Harry Johanssons gård alldeles nedanför berget. Så fanns det en kocka som lagade maten, Ellen Hederstedt. Maten kom från militärförrådet i Visby. Vi åt bra och gott om man jämförde med den civila befolkningen.
Vi gick vakt i ”tornet” i tvåtimmarspass dygnet runt. På natten fick vi gå nedanför tornet när det var mörkt. Då skulle motorljud och onaturliga saker rapporteras. Jag vill minnas att var cirka 10-12 man. Dom flesta var överåriga värnpliktiga från bygden. Många hade egna gårdar i trakten och sålde sina vaktpass till oss unga grabbar så de kunde vara hemma och jobba på sina gårdar.
Vi rapporterade en del flygverksamhet den hösten, både svensk och utländsk. Det gjordes ju en del kontrollflygningar för att se om vi var på alerten. Jag tror inte att vi missade något. Sen fanns det en kontrollofficer som visiterade då och då, även nattetid. Det var tyvärr så på den tiden att många av befälen var nazisympatisörer och gjorde ingen hemlighet av det heller.
Nåväl, vintern kom, den kallaste i mannaminne. De olika kontrollofficerarna bytte av varandra. Jag tror inte någon av grabbarna hade något förtroende för någon av dem. En smällkall vinternatt hade jag vakten mellan tolv och två, ”hundvakten”, det var 28 grader kallt, snöyra och kall blåst. Jag avlöste Gösta Hassellöf. Han gick ner för att sova, men kom upp igen och sade att en bil med avskärmade lysen hade stannat nedanför berget. ”Det är nog Snoen”, sa han och gick sin väg.
Själv gick jag i lä för den isande vinden, sydlig vind var det men full av is och kringblåsande snö, dålig sikt, men inget snöfall. Månen tittade fram ibland, så man såg den närmaste omgivningen. Jag höll utkik efter ”Snoen”, men frös ganska ordentligt. Plötsligt fick jag se en figur i smygande ställning. Jag gjorde mitt vapen berett och skrek ”STOPP”, men den smygande figuren fortsatte. Då skrek jag igen ”STOPP jag skjuter skarpt” men figuren fortsatte. Då sköt jag i benhöjd. Då rusade ”Snoen” fram mot mig och skrek ”jaså jag kom på dig sovande, du blev så rädd att du sköt”. Så upptäckte han att blod rann om en vad, så han gick ner i förläggningen för att ordna förband. Ingen i förläggningen hade hört något. Det var så stark vind och oljud så det gick inte att höra annat. Men ”Snoen” måste ju rapportera sin skada.
Alltså hade han inte hört mitt anrop utan att jag hade skjutit i rena förskräckelsen. ”Snoen” hade mycket emot sig, dels hade han ett adligt namn, dels var han skåning och nazist. Det var inga goda egenskaper på Gotland på den tiden.
Hur som helst fick jag tio dagars arrest på I 18 för felaktigt uppträdande på poststället. Löjtnant ”Snoen” blev hemskickad till Skåne.
Om man fick vaktarrest i tio dagar eller mer skulle man få en timmes promenad i frisk luft varje dag. Så skedde också och det var tur för annars var det ingen höjdare direkt. Det fanns tvättställ och en hink med lock i hörnet. Inga sängkläder på dagen, endast nattetid. Två böcker fanns, Bibeln och Soldatinstruktion. Mina arrestvakter var äldre gubbar från Klinte, så dom försåg mig med läsning och rökverk. Så jag hade det bra. Det var en del som beundrade vad jag hade gjort. De hade blivit av med ”Snoen”.

1942

Efter vaktarresten blev jag omplacerad till Blåhäll i Tofta, då hade det blivit sommar. Jobbet var det samma som i Fröjel, så det var ingen större skillnad. Vi bodde i en barack alldeles vid stranden. Det blev två veckor på Blåhäll. Sen blev det Fröjel igen. Det var som att komma hem.
Förflyttningen mellan dessa olika ställen skedde med cykel. Jag blev i Fröjel över sommaren och hade mycket trevligt. Intresset för flickor hade vaknat och bygdens flickor var vackra och villiga. Några veckor på sensommaren fick jag tjänstgöra i Hamra. Det var mindre trevligt. Trevliga gubbar ja, men chefen var en ”nassetyp”. Som tur var blev det inte långvarigt i Hamra utan jag kom tillbaka till Fröjel. Där var det trivsamt.

1943

På hösten 1943 blev jag antagen i Flygvapnet och blev placerad i Nyköping. Där blev jag kvar i tretton år, men det är en annan historia.
George Krusell


Något om George Krusells farmor Lilly.

George Krusells pappa hette Alex Krusell. Han kom med briggen ”Svante” till Visby hamn sommaren 1899. Han var då i 3-års åldern. Pappan, Viktor Krusell var förste styrman på skutan som kom från New Castle i England. Det tog sex veckor och det var en stormig resa. Med på resan var också Lilly Krusell, född Brown i en liten förstad till New Casle som heter South Shields.
Min morfar, Antonius Krusell (Viktors bror) väntade med häst och vagn på kajen. Lilly, som inte kunde svenska och aldrig sett varken ko eller gris och inte alls var van vid lantliga förhållanden, fick en mycket god vän och läromästare i sin svåger. Nu gick färden hem till Mulde, där Oskar föddes. Familjen bodde några år hos Viktors bror August. Viktor gav sig till sjöss igen efter en kort tid och kom bara hem då och då. Det var tur att Antonius fanns då och kunde bistå Lilly. Han hade läst engelska och lärde sig mera av henne samtidigt som han lärde henne svenska.
År 1902 köpte familjen ett gammalt bulhus på Södra kustvägen och Lilly, som var glad och snar till skratt fick snart många goda vänner. Hon tillhörde Klintehamns baptistförsamling.
Viktor omkom 1916 då boten ”Vesuvius” torpederades av tyskarna. Lilly vars flicknamn var Sara Elisabeth Brown föddes 1869 och dog 1947. Jag minns henne som en förtjusande liten tant, snar till både skratt och tårar.
Vera Sollerman





Jämmer och rim från Fröjel

I Klinte hembygdsförenings årsskrift 2002 flyttar vi oss över sockengränsen till Fröjel. Orsaken är att föreningen för några år sedan av Eva och Einar Lundgren, Sicklings, fick en kopia av en dikt som berättade om hur Fröjels kyrkklocka föll ner under en begravning de 31 maj 1876.
Dikten är skriven på gutamål. Efter det handskrivna originalet har vi gjort en utskrift i något rättad stavning. Henry Lindqvist i Visby, väl förtrogen med skrivet gutamål, har skrivit om den – därtill är några ord förklarade. Dikten är osignerad. Vi vet inte vem som skrivit den, men författaren är väl förtrogen med personerna. Dikten kan ha skrivits i början av 1900-talet.
På Landsarkivet har jag med god hjälp lätt hittat personerna i dikten. Klockare och skolmästare var Lars Olof Ahlberg, född 1823 i Gerum, gift med Elisabeth Ulrika Lindgren, född 1818 i Levide. Dottern, Kluckarmaja, som hette Maria Elisabeth Albertina var född 1858 i Fröjel. Hon var 22 år när hon med kraft i armarna ringde ner klockan. Hon gifte sig några år senare, 1879, med Johan Petter Westberg, född 1852, från Tofta.
Vi förstår Klockarfars oro och ilska efter olyckan. Men Maja var oskadad och klockan tydligen hel. Den hänger ännu i tornet (gjuten eller omgjuten 1816, enligt Ingvar Rohrs bok ”Gotlands Kyrkklockor”, 1985, dess inskrift endast skadad av kimbning). En lillklocka har senare tillkommit, gjuten 1955.
Haides-Pehrs hustru, som begravdes den dagen, hette Anna Greta, född Olofsdotter 1814 i Väte. Haides-Pehr, Clas Petter Persson, född 1809 hade dött och begravts på Fröjel kyrkogård bara två månader tidigare samma år. De sörjdes av en son och en dotter och mågen. Nils Fredik Jacobsson, född 1833 från Gerum, som sedan står skriven som husbonde vid Haides, samt två barnbarn.
/Staffan Rosvall/


Jäbar ei Reim. (Jämmer på rim)

Um oä körkkluckus fall den 31 maj 1876.

Ar attenhundräsjuttisex,
Den seiste maj, u da till veks
Di bråkädä bei F…l i körkä.
Man int färstar, men hapli störkä,
De maik kluckans dotar ha.
Att ringä klucku, anns da, ha kundä tult som förr att ringä.
Men säkat klucku har fat svingä,
Me kraft fran Kluckar-Majas tag.
U ljaudä starkt för kläppens slag,
De kan man tänk si u bireipä.
U läng u väl di håirde flejpä. (gratä, snyftä).
Så fylgdä leik mik´ grat fran mor,
Ha beistä sorg så djaup u stor,
När klucku fallt bort, ma jag sägä.
Men lains di feinä gick till vägä,
Me, sain bigravning dennä dag,
Var väl haugteidlit, tänkar ja
Så som de vanligtveis plär gäres,
När någen skall till gravi bäres.
Jo, hustru ettar Hajdes Pehr,
Som da bigravdes, var man sär
Att ha haugteidlit blai bigravi,
Av bani sain` så kärt handhavi.
Som någu mor av ban kan blei.
Men allt de där gar ju förbei,
Mi häldar lystar fa umtalä, (hellre önskar)
Va da de händed si för galä,
När Hajde-mor ei gravi kom,
U kastäds mull pa, me bing-bong.
De kund var` Gudi värt att Klagä
De klucku hängd ei, rutnä svagä,
Sått klucku kunde ringes ner,
Att där blai dån förstar nuck er.
När klucku fallt, blai mänskar skrajä
U kluckan roptä: Majä, Majä.
Han trodä dotri hans var död,
Men Guskilof ha int` hatt nöd.
Av kluckus fall, man var fövåni,
Att ha int` ains låg hailt avdåni.
När kluckarfar kom sjalvar upp,
Han gärd väl int` så mangä hupp
Deit upp till klucku u hans hjärtä
Var färdut britä äuyav smärtä,
Dailveis yvar dotri, dailveis äutav smärtä.
Att Klocku tvärt blai äuten larm.
Men säg, va kundä han väl gärä,
Bei klucku, jo han gyne svärä,
U svor erbarmlit aid pa aid,
Han bäggä seine händer braid,
Ej harm att Majä int` fick ringä.
U de bitöd` att han fick singä
Bei gravi me sin dundarraust
U gjaute tonar ei sitt braust.
Jo, harmsen kluckan var förskräcklit,
U körkäväldrar fick tillräcklit
Äutav hans aidar, böndar mä,
Han skälldä daim för riktu fä
Som aldri nåksins ettar,
Bristfälluhaitar, u gär daim bättar.
De nöligen var riprasjon,
U vist har de vart inspeksjon,
Men de, spitaklä skuddä händä
Matt` Gud de nådelit avvändä,
Att sleikä fall int` händar mair.
Bärrejar bristed såsom lair. (bärande bjälkar)
Att folk för klucku star ei farä,
Att slas eihjäl, maik uss bivarä
For snart sägd äusel lumpenhait:
Pa ättarsöjn, nå var man vait,
Att klucku jär för dör att mistä,
Ja de var de som kluckan visstä.
Därför de var me skäl han svor,
Argt yvar seinä sokenbor!
Fysst yvar daim som vörr plär kallä,
Körkväldrar, u sen böndar allä.
U ingen blai förglåimd ska tro,
Körkväldrar fick nå stor oro
Att skaffä rejar, geinest lagä,
Lag` klucku, u lag` allt de svagä.
Allt dagen ättarm e stor hast,
Man börjed klucku hängä fast,
Pa nöiä rejar, pa sitt ställä
Så må mak luckan slippä skällä.
U svärä yvar sleika fall,
Me klucku mair, ha säkart skall
Pa seiner rejar nå fa hängä
me säkerhait bad` väl u längä.
Um de ett nöit skiktakel sker,
En dail vill tro att Hajdes-Pehr
Äi gravig at u förorsakä,
Spiktakel för sein kärä makä.
Men vaim kan vitä de bestämt,
Ja har han våg` ett sånt där skämt,
Bei hustru sein u uss tilleikä,
Så far han väl äutei Guds reikä,
Bilauning därför vill ja tro.
Men därtill halt` ja han för go!
U haldar än, men folki pratar
Så mikä skrock på allä gatar.
U, vahänn` di än ma träffes at,
Så har di sånt försmädlit prat.
U nå go` vänner ma de ländä (sluta)
Mitt rejm u jambar um de som händä
Um oä körkäkluckus fall,
Visst, mangen u me mi väl skall,
Biröimä kluckans dotarpeikä,
Som ringdä klucku ner för leikä! (liket)

 

Ramsor och lekar från förr

”Alla gubbar ut och spring! Förstenad! Vem är rädd för Svarteman? Inte jag, inte jag, inte jag!
Sista paret ut och spring…!”

Så kunde ropen eka över skolgårdarna förr då varje rast utnyttjades till lek och ras. Både vid Hamnskolan och Kyrkskolan. Själv minns jag bäst 1930- och 40-talet. Länge sen nu.
Det fanns innelekar och utelekar. Inne i samlingsrummet fick vi bara vara vid mycket dåligt väder och det fick inte vara för bråkigt! En del lekar passade både ute och inne. I de lekar, där nästan alla elever deltog, var oftast några av de äldre eleverna organisatörer. Ledarskapet gick i arv på något självklart sätt och småskolans barn fick hänga med. Innelekarna kunde bestå av ringlekar – sång och dans – som t.ex ”Känner du Lotta, min vän, som som bor i Fiskaregränd” eller ”Uppå källarbacken, uppå källarbacken har jag en vän” eller ”Skära, skära havre, vem ska havren binda? Jo, det ska allra kärestan min, var ska jag honom/henne finna”, eller någon av alla roliga ringlekarna som fanns. Vi kunde många.
Innelekarna var ofta sittlekar. Vi kunde inte få klampa omkring hus som helst. Vi kunde paras ihop två och två, fick byta namn eller vi fick var sitt nummer som vi kunde byta. Den som var ensam ropade efter en partner, men det var inte alls säkert att det var den han ropat på som kom. Den som nu var ensam fick fortsätta att ropa namn eller nummer, det berodde på om leken hette ”Byt namn” eller Nummerleken”. Det blev många överraskningar till slut.
En del lekar var bundna till årstiden. Då våren kom och is och snö försvann (här borde jag berätta om den härliga kyrkbacken) kunde man göra linjer eller gräva gropar i gruset. Stenkulor, kanske knivar, bollar och pinnhålegrejor kom fram och flickorna ritade upp hagar att hoppa i.
Och hopprepen ej att förglömma.
”Vem är rädd för Svarteman” var en mer busig lek. Man ritade upp ett streck mitt på gården, sen ett för start och mål. Utroparen ropade: ”Vem är rädd för Svarteman?” Alla skrek: ”Inte jag, inte jag” och rusade över planen till målsidan. Utroparen hann inte dunka så många, men han fick fler medhjälpare för varje rop. Den som kunde hålla ut längst vann.
”Sista paret ut och spring” var en parlek. Paren stod i ett led och utroparen framför. Vid hans rop sprang sista paret fram på var sin sida om ledet för att hitta varann. Om nu utroparen grep den ene blev det ett nytt par som fick ställa sig först i ledet. Den som blivit övergiven fick ropa och leken fortsatte.
Det finns många lekar, sånglekar, laglekar och ”Bommen” (som ju ännu finns kvar) att berätta om. Namn som ”Syltkrukor”, ”Kungens söner”, ”Avsked på grått papper”, ”Tunneboll”, ”Brännboll; ”Herre på täppan”, olika Bollskolor, ”Bro bro brea”, ”Törnrosa var ett vackert barn” och så vidare ger många tankar och minnen.
Till sist vill jag komma ihåg några av de räkneramsor vi använde för att utse en ropare eller någon som skulle ”tälä” (räkna) när vi skulle leka ”Täl gömme”. Jag minns inte alla, men hoppas att någon annan minns!

Old dole docff
Kinke lane koff
Koffe lane binke bane
Ole dole doff.

Apala misala
Misinka miso
Sebede sebedo
Extra lara, Kajsa Klara
Häck väck
Vällingsäck
Ut med dig!

Kråkan satt på tallegren
Hon sa ett, hon sa tu
Ute ska du vara nu…

Annicke dannicke
Södermanne
Häckla veckla domare
Kung Karl general
Gick igenom silversal
Åtta veckor före jul
Dansar Anna-Britta brud
Ut med dig!

/Vera Sollerman/


UPPROP! Var passar ”Äppel päppel pirum parum” eller strofen ”Ärtan pärtan pos” in?? Du som minns lekar och ramsor, hör gärna av dig till Vera, tel. 24 00 21

 

”Tunnelboll” Klinte kyrkskola, maj 1945. Foto: Martin Lindström

Föremål från Lilla Snögrind

Till samlingarna har tillförts äldre föremål från Gunhild Bergmar efter makens, länsarkitekten Ingemar Bergmars bortgång och gårdens försäljning. Hembygdsföreningen har i årets Klintealmanacka visat en vacker bild av Lilla Snögrinde.
Det första föremålet handlar om slåtter. För att skärpa lien använde slåtterkarlarna ett sigdspån, eller liebryne, en rundad flat trästicka, som smordes med fett och smulad sandsten. För att krossa sandstenen till ett fint pulver användes en skålformad sten och en banksten. Hembygdsföreningen har redan en liknande större skål i samlingarna. Den här, som nu kompletterar den förra, är liten och vacker, försedd med en enkel pip.

Nästa redskap hör till hushåll och kök. Olika former av kötthackor finns i samlingarna. Den här med sitt vackra skaft är den minsta. Den här med sitt vackra skaft är den minsta. Den kunde naturligtvis användas till annat, kanske lök eller grönsaker, en gång vass, nu är bladet rostat.

 

Polhemslås från Lilla Snögrinde

Det tredje föremålet från Lilla Snögrinde som här visas, är ett litet nätt pohemslås. Ett större finns i vår fornsakssamling på klintebiblioteket där också det nya låset kommer att ingå.

En brevkopiepress

De som följde TV-dokumentären om Alfred Nobel såg kanske när han kopierade ett brev med en liknande press. Hembygdsföreningen har fått vår press som gåva under förra året av Stig Gardelin, Klintehamn, tillsammans med en spetsplog helt i järn. Vi har i samlingarna några äldre spetsplogar av trä, enklare och mer primitiva, där bara plogbillen är av järn.
Brevkopiepressen var ett nytt hjälpmedel – det tidigaste sättet att enkelt och exakt kopiera handskrivet eller maskinskrivet brev. Den uppfanns av James Watt (1736-1819), skotsk fysiker och mekaniker i Glaskow, mest känd för sitt utvecklande och förbättrande av ångmaskinen.
Han införde också benämningen hästkraft och uppfann redskap för perspektivteckning och apparater för förminskning av skulpturer. Efter honom har uppkallats effektenheten Watt.
Kanske kunde man inte ta mer än en kopia med pressen från ett handskrivet eller maskinskrivet brev. Det handskrivna skrevs med ett kraftigare bläck som bland annat innehöll glycerin och socker, det maskinskrivna med starkare färgband. Arket lades i pressen, över det ett mycket tunt fuktat silkespapper och däröver ett läskpapper. När pressen drogs åt drog läskpappret till sig fukten och även texten. Silkespappret togs ut, torkades och kunde läsas rättvänt från baksidan. Kopian inhäftades sedan i en kopiebok.

/Staffan Roswall/

Pinnhåleträff vid kyrkskolan. Fr. v. Elsa Smith, Richard Pettersson i spelartagen, Vera Sollerman, Lasse Gottlander, Elisabet Bendelin-Pettersson, Brita Dahlby, Elsie Wengberg, Evald Wiberg och Johan Christensson. Foto: Ola Sollerman


Åter till index