Logga in

Logga in

Klicka här för väderprognos Gotland

Julläsning: En magisk jul i Visby

Det finns tillfällen då man slungas tillbaka i tiden till barndomens fantasivärldar och lekplatser. Som om porten i Visby ringmur var en garderobsdörr och det milda ljuset från lyktstolpen på Södertorg signalerar att du stigit rakt in i sagolandet Narnia från C.S. Lewis böcker. Som om det när som helst kan hoppa fram en faun vid den vilande fontänen, här vid randen av äventyret.

Snön börjar falla över kullerstenarna just när jag går genom Söderport. Inne i portvalvet blickar två ansikten i kalksten ner från väggen. De är lika gamla som muren, så de har sett en hel del sedan de skulpterades dit på 1200-talet.

En grå dag med krispig luft, hav och kalksten i förening, förvandlas till vit och gyllene av snöflingor och eftermiddagens sista solstrålar som silas genom molnen samtidigt som skir sjörök svävar upp från havet genom gränderna.

Det är helgen före julafton och Adelsgatan är full av människor som rör sig in och ut från butikerna med händerna fulla av kassar. Luften andas förväntan och doftar kryddigt av glögg från ett marknadsstånd som även lockar med julgodis och saffransbullar.

Vi har stämt möte vid H10 klockan fem, på kaféet i Hästgatsbackens galleria, men eftersom jag är tidig bestämmer jag mig för att ta en omväg upp på Klinten. Några barn sjunger julsånger mittemot kafé Skafferiet och en man som inte är helt olik jultomten med sitt väderbitna ansikte och yviga vita skägg kommer bärande på en gran medan han visslar på en gammal sjömansvisa.

Jag hör domkyrkan S:ta Marias klockslag på avstånd, fyra slag som ekar mellan murarna. Tornklockans klang, som genljuder i invånarnas drömmar om natten. Jag fortsätter in på Nygatan, passerar lågt byggda hus i sten och trä om vartannat, där jag förundrat stannar till framför ett ornamenterat fönster, där slingerväxterna glittrar som guld.

Tvillingplatanernas grenar på Klinttorget är redan täckta av ett tunt lager pudersnö. Några tappra rosor kurar ihop sig under det vita höljet intill en husfasad. Kanske kommer barnen bygga snögubbar här imorgon och luften fyllas av lek. Här uppe känner jag tydligt de isande vindarna från havet, som får öron och kinder att svida. 

Där, bara några steg från klintkanten står den, bänken där vi suttit så många gånger och delat med oss av våra drömmar. Här uppe har vi plockat björnbär och stuckit oss på snåriga buskar i sensommarsolen.

Här har vi tittat upp mot fyrverkerierna som sprakat ikapp med Vintergatan på nyårsafton, lett i samförstånd över våra nyårslöften, som varit hemliga för andra men inte mellan oss.

Nu är det rofyllt och stilla. Vindsus och tystnad. Här uppifrån Klinten, nu när snö och skymning sänker en kuliss över staden och skuggorna växer, ser vyn ut som ett bokmärke, som en bubbla i verkligheten, som en snöglob.

Längst ut på Klinten står de två stenhusen, ett gult och ett rosa, befolkade av en strid ström av berättelser och dikter: Östersjöns författar- och översättarcentrum. Hundratals författare från världens alla hörn har suttit här på sin kammare och låtit sig inspireras.

Från fönstren ser de ut över hela den medeltida staden med sina trappstegsgavlar och kyrkoruiner, domkyrkan med sina tre torn i förgrunden och havet som horisont. Hundratals böcker har delvis skrivits här, böcker som har gjort avtryck någonstans i världen. 

Det är som om staden lockar och drar, och skapar drömmar i mig som ingen annanstans. Samtidigt en isolerad plats som begränsar en orolig själ och dess resande, fördjupar och sorterar tankarna. Jag tittar på klockan och konstaterar att det fortfarande är en halvtimme kvar tills vi ska ses. Inte en enda människa har jag mött här uppe på Klinten, bara en katt med blänkande svart päls när jag försiktigt går nerför kyrktrappan, för att inte halka nu när frosten bitit tag i den.

Musiken strömmar ut från restaurangerna och blandas med rösterna på Stora torget, där marknadsstånden står uppradade som lysande julkrubbor. Ljusspelet på S:ta Karins ruins norra fasad målar snökristaller med stora stråk. Från skridskobanan under ruinens valv, som glittrar i lyktornas sken, hörs spridda skratt och rop från någon som trevande tar sina första skär.

Kyrkan byggdes av franciskanerna, tiggarmunkarna eller gråbröderna som de också kallades, när de kom hit på 1230-talet och grundade ett konvent. Jag köper en påse brända mandlar av en flicka i medeltidsdräkt innan jag fortsätter ner i gränden mot S:t Hansgatan. 

När jag går förbi Antikvariat Drotten fångar en av böckerna i skyltfönstret genast min blick: Maria Gripes ”Tordyveln flyger i skymningen”. Den läste vi högt för varandra på rasterna i S:t Hansskolan, då vi inte var med och spelade basket, satte rekord i vispen eller hoppade twist. Jag bestämmer mig för att köpa den i julklapp till henne. Jag tycker att det passar bra att ge henne den just den här dagen, då barndomsminnena gnistrar som kristaller i skymningsljuset.

Dörrklockan plingar till när jag stiger in i antikvariatet och jag andas in en tidlös doft av damm, läderpärmar och papper. Jag står en stund och bara känner av atmosfären medan jag värmer händerna genom att gnugga dem mot varandra för att få tillbaka känseln.

Jag måste ha tappat vantarna någonstans på vägen, tänker jag medan jag ser mig omkring. Bokhyllor med böcker staplade på längden och tvären ända upp till det guldstjärnbeströdda glastaket, det schackrutiga golvet: röd- och vitrutigt i hallen, svart och vitrutigt i rummet intill, de insuttna skinnfåtöljerna, ljuskandelabern och kakelugnen.

Mormor har berättat att det klassiska Schultzes konditori hade funnits i lokalerna i hundra år när det stängde i början av 1970-talet. Här åt hon sin första napoleonbakelse tillsammans med morfar när de just hade träffats. Undrar vad de pratade om, vad de drömde om, vad deras blickar mötte när de satt här vid ett litet hörnbord tätt intill varandra?

Jag ber att få boken inslagen. Sedan fortsätter jag att gå längs S:t Hansgatan söderut, förbi vår gamla skola, hantverksbutikerna och Konstmuseet, innan jag rundar hörnet upp mot Hästgatsbacken. Hon står utanför H10 och väntar i en röd kappa, de höjda axlarna avslöjar att hon fryser. Jag tänker att hon är sig lik, bara några nya vita hårstrån i det mörka hårsvallet, som hon samlat i en fläta.

När jag kommer närmare ser jag att det är snöflingor. Hon får mig alltid att tänka på sommaren, trots att vi numera bara möts en dag om året, i den mörkaste årstiden. Barndomsminnen av att leta och plocka fossiler på stranden i Brissund seglar förbi. Former som liknar knappar, tomteluvor och rosenblad, gnistrande i solen. Strandfynd som sedan fått ta plats i en glasburk på fönsterkarmen. En bit av sommaren med sig hem.

Vi står där en stund och bara ser på varandra, drömmaren och äventyraren, vars vägar som en jojo nu fört oss hit igen, till vår barndoms stad. Samtalet som avbröts för ett år sedan, mitt i en mening, kommer snart att ta vid i ett intensivt värmande flöde, som om glappet i tiden aldrig existerat. Vår vänskap är också som en bubbla i verkligheten, tänker jag när vi kramar om varandra.

Då jag gör en gest för att öppna dörren och ta steget in i gallerians trängsel och kaféets doft av nybryggt kaffe som rykande hälls i Elsa Beskow-muggar, lägger hon en hand på min arm, ler på det sätt som bara hon kan le och säger:

– Kom så gör vi snöänglar!

Vi småspringer ner mot Almedalen och Kallbadhuset och fortsätter längs Strandpromenaden norrut, längs havet som skiftar färg från silvergrått, till stålblått till mörkgrönt medan himlen djupnar i orange. Det finns inget mellan staden och havet. I den fria horisonten framför oss finns inget i vägen för våra drömmar. 

  • Av: Maria Molin, Gotland Just Nu
  • Publicerad 2017-12-20, 10:03

Tipsa en vän

Tyckte du att den här sidan var intressant? Här kan du tipsa en vän om den.

Kommentarer

Kommentarerna förhandsgranskas ej. Användaren ansvarar själv för sin kommentar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons